Smågossarna, som träffade trollen på Hedalsskogen

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den ännu. Om du vill att jag ska prioritera den här texten, skriv en hälsning i kommentarsfälten.  

På ett torp uppe i Våge i Gudbrandsdalen bodde en gång i fordna dagar ett fattigt folk. De hade många barn, och två af sönerna, som voro vid pass halfvuxna, måste ständigt stryka omkring i bygden och tigga. Derföre voro de väl bekanta med alla vägar och stigar, och de kände äfven genvägen till Hedalen.

En gång skulle de gå dit. Men de hade hört, att några falkfångare hade byggt sig en hydda vid Mæla; der ville de titta in med detsamma och se på fåglarna, [ 32 ]och huru de fångade dem, och derföre togo de vägen öfver Långmyrerna. Men det led redan så långt på hösten, att vallflickorna hade begifvit sig hem ifrån sätrerna; derföre kunde de ingenstädes få herberge och icke mat heller. De måste derföre hålla fast vid vägen till Hedalen, men denna var bara en smal stig, och när mörkret föll på, förlorade de stigen, och de träffade icke på fågelfängarehyddan heller, och innan de visste ordet af, voro de midt i tjockaste Bjölstadsskogen. Då de märkte att de icke kunde komma fram, började de hugga granqvistar, gjorde upp eld och byggde sig en liten koja af granqvistar; ty de hade med sig lillyxan; och så refvo de upp ljung och mossa, som de gjorde en bädd utaf. En stund efter sedan de hade lagt sig, fingo de höra någon, som snörflade och vädrade starkt med näsan. Gossarna spände öronen och lyssnade noga efter, om det månde vara djur eller skogstroll de hörde. Men så vädrade det ännu starkare och sade:

“Det luktar kristet blod här!“

Derpå hörde de att det trampade så tungt, så att marken skalf, och då begrepo de att trollen voro ute.

“Gud hjelpe oss, hvad skola vi nu göra?“ sade den yngste gossen till bror sin.

“Åh, du får bli stående under furen, der du står, och vara färdig att taga påsarna och lägga i väg, när du ser dem komma, så skall jag ta lillyxen,“ sade den andre.

I detsamma sågo de trollen komma sättande, och de voro så stora och digra, att hufvuna på dem voro jemnhöga med furutopparna; men de hade bara ett öga alla tre tillsammans, och det brukade de till skiftes; de hade ett hål i pannan, som de lade det uti och styrde det med handen; den, som gick främst, måste ha det, och de båda andra gingo efter och höllo sig fast vid den första.

[ 33 ]“Tag till benen!“ sade den äldre af gossarna, “men spring inte för långt bort, innan du ser hur det går; eftersom de ha ögat så högt upp, ha de svårt för att se mig, när jag kommer bakom dem.“

Ja, brodern skyndade förut, och trollen drogo efter; under tiden kom den äldre gossen bakom dem och högg till det bakersta trollet i fotleden, så att det uppgaf ett gräsligt skri, och det första trollet blef så rädd, att det spratt till och släppte ögat. Men gossen var ej sen att snappa upp det. Det var större, än om en hade lagt ihop två krukfat, och så klart var det, att ehuru det var kolmörka natten, blef det som ljusa dagen då han såg igenom det.

Då trollen märkte att han hade tagit ögat ifrån dem, och att han hade gjort skada på en af dem, begynte de att hota med allt det onda som till var, om han icke genast gaf dem ögat tillbaka.

“Jag är inte rädd för troll och trollskap,“ sade gossen. “Nu har jag tre ögon ensam, och I ha’n inte något, och ändå måste två bära den tredje.“

“Få vi inte ögat vårt igen på ögonblicket, så skall du blifva till stock och sten!“ skreko trollen.

Men gossen mente tro på, att så lätt gick det icke; han var icke rädd hvarken för skryt eller trolleri, sade han; fick han icke vara i fred, så skulle han hugga till dem alla tre, så att de skulle få ligga och krafla på marken som annat kryp och kräk.

Då trollen hörde detta, blefvo de rädda och började gifva god ord. De bådo så innerligen vackert att han ville gifva dem ögat tillbaka, så skulle han få både guld och silfver och allt hvad han ville ha. Ja, det tyckte nog gossen var mycket bra, men han ville ha guldet och silfret först, och derföre sade han, att om en af dem ville gå hem och hemta så mycket guld och silfver, att [ 34 ]han och brodern fingo påsarna sina fulla, och gifva dem två goda stålbågar på köpet, så skulle de få ögat, men till dess detta skett ville han behålla det.

Trollen beskärmade sig och sade, att ingen af dem kunde gå, eftersom de icke hade ögat att se med, men så gaf sig en af dem till att skrika på käringen, ty de hade en käring ihop alla tre också. Om en stund svarade det uppe i ett fjell långt norrut. Nu tillsade henne trollen, att hon skulle komma med två stålbågar och två spann fulla med guld och silfver, och det stod icke länge på förrän hon var der, må tro; då hon nu fick höra, huru det hade gått till, började äfven hon att hota med trollska. Men trollen blefvo rädda och bådo henne att hon skulle akta sig för den lilla getingen, hon kunde icke vara säker för att han icke tog hennes öga också. Så kastade hon åt honom spannen med guld och silfver och bågarna och drog hem i fjellet och trollen, och sedan den tiden har ingen sport, att trollen ha gått på Hedalsskogen och luktat efter kristet blod.


Källa: Wikisource

Licens bild: CC BY @Jacob Bøtter

OBS! Ej moderniserad!