Näktergalen

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den ännu. Om du vill att jag ska prioritera den här texten, skriv en hälsning i kommentarsfälten.  

I Kina är, det vet du nog, kejsaren en kines, och alla de,
som han har omkring sig, äro kineser. Det är nu många år
sedan, men just derför är det skäl att höra historien, innan
man glömmer den. Kejsarens slott var det präktigaste i
verlden, helt och hållet af fint porslin, så kostbart, men så skört,
så ömtåligt att röra vid, att man riktigt måste akta sig. I
trädgården såg man de sällsammaste blommor, och vid de
allra präktigaste voro silfverklockor bundna, hvilka klingade,
så att man icke skulle gå förbi utan att gifva akt på
blomman. Ja, allting var så väl uttänkt i kejsarens trädgård,
och den sträckte sig så långt, att trädgårdsmästaren sjelf icke
visste, hvar den tog slut; om man fortfor att gå, kom man
in i den vackraste skog med höga träd och djupa sjöar.
Skogen gick ända ned till hafvet, som var blått och djupt; stora
skepp kunde segla ända in under grenarna, och bland dessa
bodde en näktergal, som sjöng så härligt, att sjelfva den fattige
fiskaren, som hade så mycket annat att sköta, låg stilla och
lyssnade, när han om natten var ute för att taga upp nätet
och då hörde näktergalen. Herre Gud, hvad det är vackert!
sade han, men så måste han sköta sina göromål och glömde
fågeln; men nästa natt, då fågeln åter sjöng och fiskaren
kom dit ut, sade han det samma: Herre Gud, hvad det är
vackert!

Från alla verldens länder kommo resande till kejsarens stad,
och de beundrade den, slottet och trädgården, men när de
fingo höra näktergalen, sade de allesammans: Han är ändå det
bästa!

Och de resande berättade derom, när de kommo hem, och
de lärde skrefvo många böcker om staden, slottet och
trädgården, men näktergalen glömde de icke; han sattes allra
högst; och de, som kunde dikta, skrefvo de vackraste dikter,
allesammans om näktergalen i skogen vid den djupa sjön.

Dessa böcker gingo verlden omkring, och några kommo äfven
en gång till kejsaren. Han satt i sin guldstol, läste och läste,
och i hvarje ögonblick nickade han med hufvudet; ty det
fägnade honom att höra de präktiga beskrifningarna öfver
staden, slottet och trädgården. Men näktergalen är ändå det
allra bästa, stod der skrifvet.

— Hvad för något! sade kejsaren. Näktergalen? Honom
känner jag ju rakt inte till! Fins det en sådan fågel i mitt
kejsardöme och till på köpet i min trädgård? Det har jag
aldrig hört! Sådant der skall man läsa sig till.

Och så kallade han på sin kavaljer, som var så förnäm, att
när någon, som var ringare än han, vågade tala till honom
eller fråga om något, svarade han intet annat än »P!», och
det har ingen betydelse.

— Här skall ju finnas en högst märkvärdig fågel, som kallas
näktergal, sade kejsaren. Man säger, att han är det allra
bästa i mitt stora rike. Hvarför har man aldrig sagt mig
något om honom?

— Jag har aldrig förr hört honom nämnas, sade kavaljeren;
han har aldrig blifvit presenterad vid hofvet.

— Jag vill, att han skall komma hit i afton och sjunga för
mig, sade kejsaren. Hela verlden vet hvad jag har, men sjelf
vet jag det inte!

— Jag har aldrig förr hört honom nämnas, sade
kavaljeren; jag skall söka honom, jag skall finna honom!

Men hvar stod han att finna? Kavaljeren sprang upp och
ned för alla trappor, genom salar och korridorer, men ingen
af alla dem, han träffade på, hade hört talas om näktergalen,
och kavaljeren sprang tillbaka till kejsaren och sade, att det
visst måste vara en ren dikt af dem, som skrefvo böcker.

— Ers kejserliga majestät skall inte tro hvad som skrifves
der; det är idel dikter och något som kallas svartkonst.
— Men den bok, i hvilken jag läst det, sade kejsaren, har
blifvit mig tillsänd från den stormäktige kejsaren af Japan,
och således kan det inte vara osanning. Jag vill höra
näktergalen! Han skall vara här i afton; han har min allra högsta
nåd, och kommer han inte, skall hela hofvet dunkas på
magen, när det ätit qvällsvard.

— Tsing-pe! sade kavaljeren och sprang åter upp och ned
för alla trappor, genom alla salar och korridorer, och halfva
hofvet sprang med, ty det ville icke gerna dunkas på magen.
Det var ett oupphörligt frågande efter den märkvärdiga
näktergalen, som hela verlden kände, men ingen vid hofvet.

Slutligen träffade de en liten fattig flicka i köket. Hon sade:
Herre Gud, näktergalen! Honom känner jag väl! Ja, hvad han
kan sjunga! Jag har fått tillstånd att hvarje afton bära några
öfverlefvor från bordet hem till min stackars sjuka mor, som
bor nere vid stranden, och när jag då går tillbaka, är trött
och hvilar mig i skogen, hör jag näktergalen sjunga. Mina
ögon tåras dervid; det är som om min mor kysste mig.

— Lilla kökspiga! sade kavaljeren; jag skall skaffa henne
fast anställning i köket och tillåtelse att se kejsaren spisa, om
hon kan föra oss till näktergalen; ty han är befald till slottet
i afton.

Och så drogo de allesammans ut i skogen, der näktergalen
plägade sjunga; halfva hofvet var med. Bäst som de gingo,
började en ko böla.

— Åh, sade hofjunkaren, nu ha vi honom! Det är ändå en
märkvärdig kraft hos ett sådant litet djur. Jag har alldeles
bestämdt hört honom förr.

— Nej, det der är korna som böla, sade den lilla kökspigan;
vi äro ännu långt ifrån stället.

Grodorna qväkte nu i kärret.

— Härligt! sade den kinesiske hofpredikanten. Nu hör jag
honom! Det är alldeles som små kyrkklockor.

— Nej, det der är grodorna, sade den lilla kökspigan. Men
nu tänker jag att vi snart få höra honom.

Nu började näktergalen sjunga.

— Den der är det! sade den lilla flickan. Hör! hör! Och
der sitter han! Och så pekade hon på en liten grå fågel uppe
bland grenarna.

— Är det möjligt? sade kavaljeren. Sådan hade jag då
aldrig tänkt mig honom. Hvad han ser simpel ut! Han har
visst förlorat färgen vid anblicken af så mycket förnämt folk
hos sig.

— Lilla näktergal! ropade den lilla kökspigan helt högt;
vår nådige kejsare vill så gerna, att du skall sjunga för honom.

— Med största nöje! sade näktergalen och sjöng så, att det
var en lust deråt.

— Det är liksom glasklockor, sade kavaljeren; och se bara,
huru den lilla strupen arbetar! Det är märkvärdigt, att vi
aldrig ha hört honom förr. Han skall göra stor succès vid
hofvet!

— Skall jag sjunga ännu en gång för kejsaren? sade
näktergalen, som trodde att kejsaren var med.

— Min förträffliga, lilla näktergal, sade kavaljeren, jag
har den stora glädjen att meddela er, att ni är befald till en
hoffest i afton, der ni skall förtrolla hans höga kejserliga nåde
med er charmanta sång.

— Den tager sig bäst ut i det gröna, sade näktergalen, men
följde likväl gerna med, då han hörde, att kejsaren önskade det.

På slottet var det riktigt uppfiffadt. Väggar och golf, som
voro af porslin, strålade i skenet från många tusen guldlampor;
de vackraste blommor, som kunde klinga riktigt bra, voro
uppstälda i korridorerna; det var ett spring och ett drag, men just
nu klingade alla klockorna, så att man ej kunde höra ett ord.

Midt inne i den stora salen, der kejsaren satt, var en
guldpinne uppsatt, och på den skulle näktergalen sitta; hela
hofvet var der, och den lilla kökspigan hade fått lof att stå
bakom dörren, efter som hon nu hade titel af verklig
kökspiga. Alla voro i full gala, och alla sågo på den lilla grå
fågeln, åt hvilken kejsaren nickade.

Och näktergalen sjöng så vackert, att kejsaren fick tårar i
ögonen; tårarna tillrade utför hans kinder, och då sjöng
näktergalen ännu vackrare, så att det riktigt gick till hjertat;
och kejsaren var så glad, och han sade, att näktergalen skulle
ha hans guldtoffel att bära om halsen. Men näktergalen
tackade: han hade redan fått tillräcklig belöning.

— Jag har sett tårar i kejsarens ögon, detta är för mig den
rikaste skatt. En kejsares tårar ha en underbar makt! Gud
vet, att jag är tillräckligt belönad! Och så sjöng han åter
med sin ljufva, härliga stämma.
— Det är det älskligaste koketteri jag sett, sade damerna
rundt omkring, och så togo de vatten i munnen för att klunka,
när någon talade till dem; de trodde sig då äfven vara
näktergalar; ja, lakejerne och kammarjungfrurna gåfvo till känna,
att äfven de voro belåtna, och det vill säga mycket, ty de äro
de allra svåraste att göra till lags. Ja, näktergalen gjorde
riktigt lycka.

Han skulle nu stanna vid hofvet, ha sin egen bur samt
frihet att spatsera ut två gånger om dagen och en gång om natten.
Han fick tolf tjenare med sig, och alla hade de ett sidenband
om benet på honom och höllo väl fast. Det var alls intet
nöje med den promenaden.

illustration placeholder
Han skall göra stor succès vid hofvet!

Hela staden talade om den märkvärdiga fågeln, och om två
mötte hvarandra, så sade den ena icke annat än: Näk—! och
den andra sade: galen! och så suckade de och förstodo
hvarandra; ja, elfva hökarbarn blefvo uppkallade efter honom, men
icke ett af dem hade en enda ton i kroppen.

En dag kom ett stort paket till kejsaren, och utan på stod
skrifvet: Näktergal.

— Här ha vi nu en ny bok om vår berömda fågel! sade
kejsaren; men det var icke någon bok, utan ett litet
konststycke, som låg i en ask, en konstgjord näktergal, som skulle
likna den lefvande, men var öfver allt besatt med diamanter,
rubiner och safirer; så snart man drog upp den konstgjorda
fågeln, kunde han sjunga ett af de stycken, som den verkliga
sjöng, och så gick stjerten upp och ned och glänste af silfver
och guld. Omkring halsen hängde ett litet band, och på detta
stod skrifvet: Kejsarens af Japan näktergal är fattig
mot kejsarens af Kina.

— Det är charmant! sade de allesammans, och den, som
hade lemnat den konstgjorda fågeln, fick genast titel af
öfver-kejserlig-näktergalslemnare.

— Nu måste de sjunga tillsammans; hvad det skall bli för
en duett!

Och så måste de sjunga tillsammans; men det ville icke gå
riktigt bra, ty den verkliga näktergalen sjöng på sitt sätt, och
den konstgjorda fågeln gick på valsar.

— Det är inte hans skull, sade spelmästaren; han är
särdeles taktfast och helt och hållet af min skola.

Så skulle den konstgjorda fågeln sjunga ensam. Han gjorde
lika mycken lycka som den verkliga, och så var han ju också
mycket täckare att se på: han glittrade som armband och
bröstnålar.

Tre och tretio gånger sjöng han ett och samma stycke och var
ändå icke trött; folk hade gerna hört honom om igen; men
kejsaren menade, att nu skulle äfven den lefvande näktergalen
sjunga litet — men hvar var han? Ingen hade märkt, att han
flugit ut genom det öppna fönstret bort till sina gröna skogar.

— Men hvad vill det säga? sade kejsaren; och allt hoffolket
utöste skymford och menade, att näktergalen vore ett högst
otacksamt djur. Den bästa fågeln ha vi ändå qvar, sade de, och så
måste den konstgjorda fågeln åter sjunga, och det var den
tretiofjerde gången de fingo samma stycke; men de kunde det
ännu icke helt och hållet, ty det var så svårt, och
spelmästaren prisade fågeln så utomordentligt, ja försäkrade, att han
vore bättre än den verkliga näktergalen, icke blott hvad
kläderna angick och de många vackra diamanterna, utan äfven
till sitt inre.

— Ty ser ni, mitt herskap, kejsaren framför alla! hos den
verklige näktergalen kan man aldrig beräkna hvad som skall
komma, men hos den konstgjorda fågeln är allt bestämdt. Så
blir det och inte annorlunda. Man kan göra reda för det;
man kan sprätta upp honom och visa det menskliga tänkandet,
huru valsarna ligga, huru de gå och huru det ena följer af
det andra.
— Det är alldeles mina tankar! sade de allesammans, och
spelmästaren fick tillstånd att nästa söndag visa fågeln för
folket; de skulle också höra honom sjunga, sade kejsaren; och
de hörde honom och blefvo så nöjda, som om de hade druckit
sig muntra af tevatten, ty det är nu så äkta kinesiskt, och alla
sade de: Åh! och stucko i vädret det finger man kallar
slekepott, och så nickade de; men de fattiga fiskare, som hade hört
den verkliga näktergalen, sade: Det klingar vackert nog och är
likt också, men det fattas något, jag vet inte hvad!

Den verkliga näktergalen blef förvisad från land och rike.

Den konstgjorda fågeln hade sin plats på en sidenkudde
bredvid kejsarens säng; alla de skänker, den hade fått, guld
och ädelstenar, lågo rundt omkring den, och i titel hade den
stigit till »högkejserlig nattduksbordssångare», i rang till
nummer ett till venster; ty kejsaren räknade den sidan för mest
förnäm, på hvilken hjertat sitter, och hjertat sitter till venster
äfven hos en kejsare. Och spelmästaren skref fem och tjugu
band om den konstgjorda fågeln; det var så lärdt och så långt
och med de allra svåraste kinesiska ord, och alla menniskor
sade, att de hade läst och förstått det; ty annars hade de ju
varit dumma och blifvit dunkade på magen.

Sålunda gick det ett helt år; kejsaren, hofvet och alla de
andra kineserne kunde utantill hvar enda liten klunk i den
konstgjorda fågelns sång, men just derför tyckte de nu allra
bäst om den; de kunde sjelfva sjunga med, och det gjorde de.
Gatpojkarne sjöngo »zizizi! klunk-klunk-klunk»! och kejsaren
sjöng det — ja, det var bestämdt vackert!

Men en afton, bäst som den konstgjorda fågeln sjöng och
kejsaren låg i sängen och hörde på honom, sade det pang!
inuti fågeln; någonting sprang sönder: snurrrrr! alla hjulen
lupo omkring, och så stannade musiken.

Kejsaren sprang genast upp ur sängen och lät kalla sin
lifmedikus; men hvad kunde han hjelpa? Så läto de hemta
urmakaren, och efter mycket talande och mycket efterseende fick
han fågeln någorlunda i stånd; men han sade, att man måste
mycket spara på honom; ty han var så utnött i tapparna, och
det var icke möjligt att sätta in nya, så att det gick säkert med
musiken. Det var en stor bedröfvelse; endast en gång om året
vågade man låta den konstgjorda fågeln sjunga, och det var
ändå nog mycket; men så höll spelmästaren ett litet tal med
de svåra orden och sade, att det var lika bra som förut, och
så var det lika bra som förut.

Nu hade fem år förflutit, och hela landet fick en riktigt stor
sorg, ty de höllo verkligen allesammans af sin kejsare: nu var
han sjuk och kunde icke lefva längre, sade man; en ny
kejsare var redan vald, och folk stod ute på gatan och frågade
kavaljeren, huru det stod till med deras kejsare.

— P! sade han och skakade på hufvudet.

Kall och blek låg kejsaren i sin stora, präktiga säng; hela
hofvet trodde honom vara död, och en hvar skyndade att
helsa den nye kejsaren; kammartjenarne sprungo ut för att
prata derom, och slottspigorna hade stort kafferep. Rundt
omkring i alla salar och korridorer hade man lagt kläde, för att
icke ljudet af steg skulle höras, och derför var der så tyst,
så tyst. Men kejsaren var ännu icke död; stel och blek låg
han i den präktiga sängen med de långa sammetsgardinerna
och de tunga guldtofsarna; högt uppe stod ett fönster öppet,
och månen sken in på kejsaren och den konstgjorda fågeln.

Den stackars kejsaren kunde knappast andas; det var som
om något suttit på hans bröst; han slog upp ögonen, och nu
såg han, att det var Döden, som satt på hans bröst och hade
tagit på sig hans guldkrona och i ena handen höll kejsarens
guldsabel, i den andra hans präktiga fana; och rundt
omkring i vecken af de stora sammetssänggardinerna stucko
underliga hufvuden fram, några mycket stygga, andra så
välsignadt blida: det var alla kejsarens onda och goda gerningar,
som sågo på honom nu, då Döden satt på hans hjerta.

— Kommer du i håg det? hviskade den ena efter den
andra. Kommer du i håg det? Och så berättade de honom så
mycket, att svetten sprack ut på hans panna.

— Det har jag aldrig vetat! sade kejsaren. Musik, musik,
den stora kinesiska trumman, så att jag slipper höra allt hvad
de säga! ropade han.

Och de fortforo, och Döden nickade som en kines åt allt
hvad som sades.

— Musik, musik! skrek kejsaren. Du lilla välsignade
guldfågel, sjung då, sjung! Jag har gifvit dig guld och
dyrbarheter, jag har sjelf hängt min guldtoffel om din hals; sjung
då, sjung!

Men fågeln stod stilla, der fans ingen som kunde draga upp
honom, och annars sjöng han icke; men Döden fortfor att se
på kejsaren med sina stora, tomma ögongropar, och det var så
tyst, så förfärligt tyst.

illustration placeholder
Men Döden fortfor att se på kejsaren.

Då ljöd i det samma, tätt invid fönstret, den vackraste sång:
det var den lilla lefvande näktergalen, som satt på grenen
utanför; han hade hört talas om sin kejsares vånda och derför
kommit för att sjunga honom tröst och hopp; och allt efter
som han sjöng, blefvo skepnaderna allt blekare och blekare,
blodet kom i allt raskare och raskare omlopp i kejsarens svaga
kropp, och Döden sjelf lyssnade och sade: Fortfar, lilla
näktergal, fortfar!

— Ja, om du vill ge mig den präktiga guldsabeln; ja, om
du vill ge mig den granna fanan, om du vill ge mig
kejsarens krona!

Och Döden gaf hvarje klenod för en sång, och näktergalen
fortfor ännu att sjunga, och han sjöng om den stilla
kyrkogården, der de hvita rosorna växa, der flädern doftar och der
det friska gräset fuktas af de efterlefvandes tårar; då fick
Döden längtan efter sin trädgård och sväfvade som en kall, hvit
dimma ut genom fönstret.
— Tack, tack! sade kejsaren; du himmelska lilla fågel, jag
känner dig nog! Dig har jag jagat från mitt land och rike,
och likväl har du sjungit de onda synerna från min säng,
skaffat Döden från mitt hjerta. Huru skall jag kimna
belöna dig?

— Du har belönat mig! sade näktergalen; jag fick tårar ur
dina ögon första gången jag sjöng, det glömmer jag aldrig!
Sådana äro de juveler, som göra ett sångarhjerta godt; — men
sof nu och blif frisk och stark; jag skall sjunga för dig.

Och han sjöng — och kejsaren föll i en ljuf sömn, och
sömnen var så mild och välgörande.

illustration placeholder
Och kejsaren sade: God morgon!

Solen sken in genom fönstren till honom, då han vaknade
stärkt och frisk; ingen af hans tjenare hade ännu kommit
tillbaka, ty de trodde att han var död; men näktergalen satt ännu
och sjöng.

— Du måste alltid stanna hos mig! sade kejsaren; du skall
sjunga blott när du sjelf vill, och den konstgjorda fågeln slår
jag i tusen bitar.

— Gör inte det! sade näktergalen. Han har ju gjort det
goda han kunde; behåll honom som förut! Jag kan inte bygga
och bo på slottet; men låt mig komma, då jag sjelf har lust,
så skall jag om aftonen sitta på grenen der vid fönstret och
sjunga för dig, så att du kan bli både glad och tankfull; jag
skall sjunga om de lyckliga och om dem som lida; jag skall
sjunga om ondt och godt, som hålles doldt rundt omkring
dig. Den lilla sångfågeln flyger vidt omkring till den fattige
fiskaren, till bondens tak, till en hvar, som är långt ifrån
dig och ditt hof; jag älskar ditt hjerta mer än din krona,
och likväl har kronan en doft af något heligt omkring sig.
Jag kommer och sjunger för dig — men ett måste du lofva
mig.

— Allt! sade kejsaren och stod der i sin kejserliga skrud,
som han sjelf hade iklädt sig, och höll sabeln, som var tung
af guld, upp mot sitt hjerta.

— Ett ber jag dig om! Berätta icke för någon, att du har
en liten fågel, som säger dig allt, så skall det gå ännu bättre!

Och så flög näktergalen bort.

Tjenarne kommo in för att se om sin döde kejsare; — jo,
der stodo de, och kejsaren sade: God morgon!


Källa: Runeberg

Ej bearbetad.

Foto på näktergalen: CC BY @Noel Reynolds