Kejsarens nya kläder

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den ännu. Om du vill att jag ska prioritera den här texten, skriv en hälsning i kommentarsfälten.  

För många år sedan lefde en kejsare, som tyckte så
ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han gaf ut alla sina
penningar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig
icke om sina soldater, brydde sig icke om teatern eller att
åka omkring på promenaderna för annat än att få visa sina nya
kläder. Han hade en rock för hvar timme på dagen, och
liksom man säger om en kung: han är i rådet, så sade man alltid
här: kejsaren är i garderoben.

I den stora staden, der han bodde, gick det mycket muntert
till; hvar dag ditkommo många främlingar, och en dag kommo
två bedragare. De gåfvo sig ut för att vara väfvare och sade,
att de kunde väfva det vackraste tyg, som läte tänka sig. Ej
nog med att färgerna och mönstret vore någonting ovanligt
vackert; de kläder, som syddes af tyget, hade äfven den
underbara egenskapen, att de voro osynliga för hvarje menniska,
som vore oduglig i sitt embete eller också vore otillåtligt dum.
— Det vore ju ena präktiga kläder, tänkte kejsaren. Då
jag hade dem på mig, skulle jag kunna upptäcka, hvilka män
i mitt rike inte duga för det embete de innehafva, och så skulle
jag kunna skilja de kloka från de dumma; ja, det tyget
måste genast väfvas åt mig. Och så gaf han de två
bedragarne mycket penningar på hand, för att de skulle börja sitt
arbete.

illustration placeholder
Han såg och såg, men kunde ingenting se.

De satte också upp två väfstolar och låtsade, som de
arbetade, men de hade icke det ringaste på väfstolen. De
begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste guld;
men detta stoppade de i sin egen ficka och arbetade med
de tomma väfstolarna, och det till långt in på nätterna.

— Nu skulle jag ändå bra gerna vilja veta, huru långt de kommit
med tyget, tänkte kejsaren; men han var riktigt litet underlig till mods, då han
tänkte på, att den som var dum eller illa passade för sitt
embete icke kunde se det. För sig sjelf trodde han väl ej att han
behöfde vara orolig, men ville dock först skicka någon för att
se till, huru det förhölle sig. Hvar enda menniska i staden visste,
hvilken sällsam kraft tyget hade, och hvar och en önskade se,
huru dålig eller dum hans granne var.

— Jag vill sända min gamle, redlige minister bort till
väfvarne, tänkte kejsaren; han kan bäst se, huru tyget tar
sig ut, ty han har förstånd, och ingen sköter sitt embete bättre
än han.
Nu gick den gamle, hederlige ministern in i salen, der de
båda bedragarne sutto och arbetade med de tomma
väfstolarna. Åh, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern och
spärrade upp ögonen. Jag kan ju inte se någonting! Men
det sade han icke.

De båda bedragarne bådo honom vara så god och stiga
närmare och frågade, om det icke vore ett vackert mönster och
sköna färger. Med det samma pekade de på den tomma väfstolen,
och den stackars gamle ministern fortfor att spärra upp
ögonen, men kunde icke se någonting, ty der fans ingenting.
Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag
aldrig trott, och det bör ingen menniska få veta. Skulle jag
inte duga att sköta mitt embete? Nej, det går inte an, att
jag säger, att jag inte kan se tyget.

— Nå, ni säger ingenting, sade den ene, som väfde.

— Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert! sade
den gamle ministern och tittade genom sina glasögon. Hvilket
mönster och hvilka färger! Ja, jag skall säga kejsaren, att det
särdeles behagar mig.

— Nå, det gläder oss, sade de båda väfvarne, och nu
nämde de färgerna och det sällsamma mönstret vid namn.
Den gamle ministern hörde noga på, så att han skulle kunna
säga det samma, då han kom hem till kejsaren, och det
gjorde han.

Nu begärde bedragarne mera penningar, mera silke och guld,
som de skulle begagna till väfnaden. Alltsammans stoppade
de i sina egna fickor, och i väfven kom icke en tråd; men
de fortforo som förut att väfva på den tomma väfstolen.

Kejsaren sände snart en annan hederlig embetsman dit för
att se, huru det ginge med väfven och om tyget snart vore
färdigt. Det gick honom på samma sätt som ministern: han
såg och såg, men som der icke fans annat än de tomma
väfstolarna, kunde han ingenting se.

— Ja, är det inte ett vackert tyg? sade de båda
bedragarne och visade och förklarade det vackra mönstret, som
alls icke fans till.

— Dum är jag inte, tänkte mannen. Det är således mitt
goda embete, jag inte duger till? Det var då verkligen eget!
Men det bör man inte låta någon märka. Och så prisade han
tyget, som han icke såg, och förklarade dem sin förtjusning
öfver de vackra färgerna och det präktiga mönstret. Ja, det
är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.

Alla menniskor i staden talade om det präktiga tyget.

Nu ville kejsaren sjelf se det, medan det ännu var i
väfstolen. Med en hel skara utmärkta män, bland dem de två
gamla, hederliga embetsmännen, som förut hade varit der,
gick han till de båda listiga bedragarne, som nu väfde af alla
krafter, men utan både ränning och inslag.

— Ja, är det inte magnifikt? sade de båda hederliga
embetsmännen. Täckes ers majestät se, hvilket mönster, hvilka
färger! Och så pekade de på den tomma väfstolen, ty de
trodde, att de andra nog kunde se tyget.

— Hvad vill det här säga! tänkte kejsaren. Jag ser
ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte
till att vara kejsare? Det var det förfärligaste, som kunde
arrivera mig! — Åh, det är mycket vackert! sade kejsaren.
Det har mitt allerhögsta bifall. Och han nickade belåten och
betraktade den tomma väfstolen; ty han ville icke säga, att
han ingenting kunde se. Hela sviten, som han hade med sig,
såg och såg, men såg ändå icke mera än alla de andra;
emellertid sade de, liksom kejsaren: Åh, det är mycket vackert! och
rådde honom att kläda sig i detta nya präktiga tyg första
gången vid den stora procession, som snart skulle ega rum.
— Det är magnifikt, ypperligt, charmant! gick det från mun
till mun, och allesammans voro de så innerligt nöjda dermed.
Kejsaren gaf hvardera af bedragarne ett riddarkors att hänga
i knapphålet samt titel af väfjunkare.

Hela natten före den förmiddag, då processionen skulle ega
rum, sutto bedragarne uppe och hade öfver sexton ljus tända.
Folk kunde se, att de hade brådt med att få kejsarens nya
kläder färdiga. De låtsade, som de togo tyget ur väfstolen,
de klipte i luften med stora saxar, de sydde med synål utan
tråd och sade slutligen: Se så, nu äro kläderna färdiga!

Kejsaren kom sjelf dit med sina förnämsta kavaljerer, och
de båda bedragarne lyfte ena armen i vädret, som om de
hållit i något, och sade: Här äro benkläderna! här är rocken!
här är manteln! och så vidare. De äro lätta som
spindelväf! Man skulle kunna tro, att man inte hade någonting på
kroppen; men deri ligger just dygden hos dessa kläder.
— Ja! sade alla kavaljererne; men de kunde ingenting se,
ty der fans icke något.

— Skulle nu ers kejserliga majestät allernådigst täckas taga
af sig sina kläder, så skola vi kläda på er de nya der borta
framför den stora spegeln, sade bedragarne.

Kejsaren tog af sig alla sina kläder, och bedragarne låtsade,
som de gåfvo honom plagg efter plagg af de nya, som skulle
vara sydda; de togo honom om lifvet och liksom bundo
fast något: detta var släpet, och kejsaren vred och vände sig
framför spegeln.

illustration placeholder
Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

— Gud, hvad det kläder väl! Hvad det sitter utmärkt!
sade de allesammans. Hvilket mönster! hvilka färger! Det
är en kostbar drägt!

Tronhimmeln, som skall bäras öfver ers majestät i
processionen, väntar der utanför! anmälde öfverceremonimästaren.

— Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte
bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för
att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.

Kammarherrarne, som skulle bära släpet, famlade med
händerna ut åt golfvet, som om de tagit upp släpet, och gingo
och höllo händerna i luften; ty de tordes icke låta märka,
att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra
tronhimmeln, och alla menniskor på gatan och i fönstren sade: Gud, hvad
kejsarens nya kläder äro makalösa! Hvilket vackert släp han
har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta
märka, att han ingenting såg; ty då hade han ju icke dugt
för sitt embete eller ock varit mycket dum. Inga af
kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

— Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

— Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern;
och den ene hviskade till den andre, hvad barnet hade sagt.

— Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som
säger; han har ingenting på sig!

— Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket;
och det kröp i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men
han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till
processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och
kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fans.


Källa: Runeberg

Ej bearbetad.

IllustrationEmperor Clothes 01” by Vilhelm Pedersen (1820 – 1859) – English Wikipedia (http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/4/47/Emperor_Clothes_01.jpg ). Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons.