John Blund

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den ännu. Om du vill att jag ska prioritera den här texten, skriv en hälsning i kommentarsfälten.  

Det finns ingen annan i hela världen som kan så många sagor som Jon Blund. Jo, han
kan berätta han!

Så der fram på aftonen, då barn sitta
helt vackert vid bordet eller på sin
pall, kommer Jon Blund; han kommer
så tyst uppför trappan, ty han går i
strumpfötterna; han läser helt sakta upp dörren, och vips!
sprutar han söt mjölk i ögonen på barnen, så fint, så fint,
men dock alltid så tillräckligt, att de ej kunna hålla ögonen
öppna och sålunda icke se honom; han smyger sig ända bakom,
blåser dem sakta i nacken, och så bli de tunga i hufvudet;
ja, ja! men det gör icke ondt, ty Jon Blund menar så väl
med barnen; han vill bara, att de skola vara stilla, och det
äro de bäst, när man får dem i säng; de skola vara stilla, för
att han skall kunna berätta sagor för dem.

Då barnen nu sofva, sätter sig Jon Blund på sängen; han
är väl klädd; hans rock är af siden, men det är omöjligt att
säga, hvilken färg den har, ty den lyser grön, röd och blå,
allt efter som han vänder sig; under hvardera armen håller
han ett paraply, ett med bilder på, och det sätter han öfver
de snälla barnen, och så drömma de hela natten igenom de
vackraste sagor, och ett annat, på hvilket det icke finnes
någonting alls, och det sätter han öfver de obeskedliga barnen, så sofva
de så dumt och ha om morgonen, då de vakna, icke drömt
det allra ringaste.

Nu skola vi höra, huru Jon Blund hvarje afton under en hel
vecka kom till en liten gosse, som hette Hjalmar, och hvad
han berättade honom. Det är hela sju sagor, ty det är sju
dagar i en vecka.

Måndagen.

— Hör nu bara, sade Jon Blund om aftonen, då han hade
fått Hjalmar i säng, nu skall jag fiffa upp! Och så blefvo
alla blommorna
i blomkrukorna
stora träd, som
sträckte sina
långa grenar fram
under taket och
längs väggen, så
att hela rummet
såg ut som det
vackraste
lusthus, och alla
grenarna voro fulla
af blommor, och
hvarje blomma
var vackrare än
en ros och
luktade så härligt,
och om man ville
äta den, var den
sötare än sylt. Frukterna glänste som guld, och så fans der
bullar, som voro så fulla af russin, att de voro nära att
spricka, åh, det var makalöst! Men i det samma började det
jämra sig så förskräckligt borta i bordslådan, der Hjalmars
skolböcker lågo.
— Hvad är det för slag? sade Jon Blund, gick fram till
bordet och drog ut lådan. Det var griffeltaflan, som det knakade och
knäpte uti, ty det hade kommit en oriktig siffra i räknetalet, så
att det var färdigt att gå sönder; griffeln hoppade och sprang
i sitt segelgarnssnöre, som om han varit en liten hund, som
ville rätta räknetalet; men det kunde han icke. — Och så
var det Hjalmars skrifbok, inuti hvilken det jämrade sig,
åh, det var riktigt ohyggligt att höra! Längs efter hvarje
sida stodo alla de stora bokstäfverna, hvar och en med en
liten vid sidan, i en hel rad utför; det var en sådan der
förskrift, och bredvid den stodo åter några bokstäfver, som trodde
sig se ut som denna, ty dem hade Hjalmar skrifvit; de lågo
nästan, som om de hade stupat öfver blyertsstrecket, på hvilket
de skulle stå.

— Se, så här skolen I hålla er! sade förskriften. Se, så
här åt sidan, med en rask sväng!

— Ack, vi vilja gerna, sade Hjalmars bokstäfver; men vi
kunna inte; vi äro så dåliga.

— Då skolen I ha barnpulver! sade Jon Blund.

— Nej, nej! ropade de, och så stodo de så raka, att det var
en lust deråt.

— Ja, nu få vi inte tala om sagor, sade Jon Blund; nu
måste jag exercera er. Ett, tu! ett, tu! och så
exercerade han bokstäfverna, och de stodo så raka och friska som på
någon förskrift; men då Jon Blund gick och Hjalmar om
morgonen såg på dem, voro de lika eländiga som förut.

Tisdagen.

Så snart Hjalmar var i säng, rörde Jon Blund med sin lilla
trollspruta vid alla möblerna i rummet, och strax började de
prata, och allesammans pratade de om sig sjelfva,
undantagandes spottlådan, som stod tyst och förargade sig öfver, att
de kunde vara så fåfänga att endast tala om sig sjelfva,
endast tänka på sig sjelfva och alls icke ha någon tanke för
henne, som dock stod så anspråkslös i vrån och lät spotta på sig.

Öfver dragkistan hängde en stor tafla i förgyld ram; det
var ett landskap; man såg höga, gamla träd, blommor i
gräset och en stor sjö med en flod, som flöt bakom skogen, förbi
många slott, långt ut i det vilda hafvet.

Jon Blupd rörde med sin trollspruta vid taflan, och så
började fåglarna på henne att sjunga, trädens grenar rörde sig,
och molnen ordentligt flögo; man kunde se deras skugga öfver
landskapet.

Nu lyfte Jon Blund den lille Hjalmar upp mot ramen, och
Hjalmar stack benen in i taflan, midt i det höga gräset, och
der stod han; solen sken mellan trädens grenar ned på honom.
Han sprang fram till vattnet och satte sig i en liten båt,
som låg der; den var målad röd och hvit, seglen blänkte
som silfver, och sex svanar, alla med guldkronor om halsen
och en strålande blå stjerna på hufvudet, drogo båten förbi
de gröna skogarna, der träden berättade om röfvare och hexor,
och blommorna
om de täcka små
elfvorna och hvad
fjärilarna hade
berättat dem.

De vackraste
fiskar med fjäll
som silfver och
guld summo efter
båten; emellanåt
gjorde de ett hopp,
så att det sade
plask i vattnet,
och fåglarna,
röda och blå, små
och stora, flögo
i två långa rader
bak efter;
myggorna dansade och ollonborren sade bum, bum! De ville
allesammans följa Hjalmar, och en hvar hade en historia att
berätta.

illustration placeholder
Jon Blund rörde med sin trollspruta vid taflan.

Det var något till seglats! Än voro skogarna så täta
och så mörka, än voro de som den vackraste trädgård med
solsken och blommor, och der lågo stora slott af glas och
af marmor; på altanerna stodo prinsessor, och alla voro de
små flickor, hvilka Hjalmar väl kände; han hade lekt med
dem förr. De sträckte ut handen, och hvar och en höll
den vackraste pepparkaksgris, som någon bakelsemadam kunde
sälja, och Hjalmar tog i den ena ändan af pepparkaksgrisen, i
det han seglade förbi, och prinsessan höll väl fast, och så
fick hvardera sin bit, hon den minsta och Hjalmar den allra
största. Vid hvarje slott stodo små prinsar på post; de
skyldrade med guldsabel och läto det regna russin och
tennsoldater; jo, det var riktiga prinsar det!

Än seglade Hjalmar genom skogar, än liksom genom stora salar
eller midt igenom en stad; han kom äfven genom den, i hvilken
hans barnpiga bodde, hon, som hade burit honom, då han var en
helt liten gosse, och som hade hållit så mycket af honom; och
hon nickade och vinkade och sjöng den vackra vers, hon sjelf
hade diktat och sändt Hjalmar.

Jag tänker på dig så mången stund,
min egen Hjalmar, du kära!
Jag har ju kysst din lilla mun,
din panna, och kinderna skära.
Jag hörde dig tala de första ord,
farväl jag dock måste dig säga,
vår herre välsigne dig här på jord,
en engel du är från det höga!

Och alla fåglarna sjöngo med, blommorna dansade på stjelken,
och de gamla träden nickade, som om Jon Blund berättat sagor
äfven för dem.

Onsdagen

Åh, hvad regnet hälde ned utanför! Hjalmar kunde höra det i
sömnen, och då Jon Blund öppnade ett fönster, stod vattnet
ända upp till fönsterkarmen; det var en hel sjö der ute, men
det präktigaste skepp låg invid huset.

— Vill du segla med, lille Hjalmar, sade Jon Blund, så kan
du i natt komma till de främmande länderna och vara här i
morgon igen?

Och så stod Hjalmar med ens i sina helgdagskläder midt på det
präktiga skeppet, och strax blef vädret härligt, och de seglade
genom gatorna, kryssade omkring kyrkan, och nu var allt en stor,
vild sjö. De seglade så länge, att något land icke längre kunde
skönjas, och de sågo en flock storkar, som äfven kommo hemifrån
och ämnade sig till de varma länderna; den ena storken flög
bakefter den andra, och de hade redan flugit så långt, så långt.
En af dem var så trött, att hans vingar nästan icke kunde bära
honom längre; han var den allra sista i raden och snart kom han
ett långt stycke efter; slutligen sjönk han med utbredda vingar
lägre och lägre; han gjorde ännu ett par slag med vingarna, men
det hjelpte icke; nu rörde han med sina fötter vid tågverket på
skeppet, nu gled han nedåt seglet, och duns! der stod han på
däcket.

Så tog skeppsgossen honom och satte honom in i hönshuset, bland
höns, ankor och kalkoner; den stackars storken stod helt
nedslagen midt ibland dem.

— Sicken en! sade alla hönsen.

Och kalkontuppen blåste upp sig så tjock han kunde bli och
frågade hvem han var, och ankorna gingo baklänges, knuffade till
hvarandra och ropade: Rappa dig! rappa dig!

Och storken berättade om det varma Afrika, om pyramiderna och om
strutsen, som sprang som en vild häst genom öknen; men ankorna
förstodo icke hvad han sade, och så knuffade de till hvarandra:
Skola vi komma öfver ens om, att han är dum?

— Ja, visst är han dum! sade kalkontuppen, och så började han
klucka. Då teg storken alldeles och tänkte på sitt Afrika.
— Det är ena vackra smala ben ni har, sade kalkonen.
Hvad kostar alnen?

— Skratt, skratt, skratt! flinade alla ankorna; men storken
låtsade, som om han alls icke hörde det.

— Ni kan gerna skratta med, sade kalkonen till honom;
ty det var mycket qvickt sagdt; eller var det kanske för simpelt
för honom? Ack, ack, han är inte mångsidig! Låt oss fortfara
att vara intressanta för oss sjelfva! Och så kacklade
hönsen, och ankorna snattrade. Kick, kack! kick, kack! det
var fasligt, så roligt de sjelfva funno det.

Men Hjalmar gick bort till hönshuset, öppnade dörren och
lockade på storken, och han hoppade ut på däcket till honom;
nu hade han hvilat sig, och det var som om han nickat åt
Hjalmar för att tacka honom. Derpå bredde han ut sina
vingar och flög till de varma länderna; men hönsen kacklade,
ankorna snattrade, och kalkontuppen blef alldeles eldröd
i hufvudet.

— I morgon skola vi koka soppa på er, sade Hjalmar, och
så vaknade han och låg i sin lilla säng. Det var ändå en
förunderlig resa, som Jon Blund hade låtit honom göra den
natten.

Torsdagen.

— Vet du hvad! sade Jon Blund; bli nu inte rädd; här
skall du få se en liten råtta! Och så höll han sin hand
med det lätta, småtäcka djuret fram emot honom. Hon har
kommit för att bjuda dig på bröllop. Här äro två små
råttor, som i natt ämna inträda i äkta ståndet. De bo nere
under din mors skafferigolf, och det skall vara en så vacker
lägenhet.

— Men huru skall jag kunna komma genom det lilla
råtthålet i golfvet? frågade Hjalmar.

— Låt mig sköta den saken! sade Jon Blund; jag skall nog
få dig liten. Och så rörde han med sin trollspruta vid
Hjalmar, som strax blef mindre och mindre, slutligen var
han icke så stor som ett finger. Nu kan du låna tennsoldatens
kläder; jag tänker att de skola passa, och det ser så
styft ut att ha uniform, när man är på kalas.

— Ja visst! sade Hjalmar, och på ögonblicket var han klädd
som den nättaste tennsoldat.

— Vill ni inte vara så god och sätta er i er mammas
fingerborg, sade den lilla råttan, så skall jag ha den äran att
draga er.

— Åh, bevars, skall fröken sjelf ha besvär! sade
Hjalmar, och så foro de på råttbröllopet.

illustration placeholder
Åh, bevars, skall fröken sjelf ha besvär!

Först kommo de in under golfvet i en lång gång, som alls
icke var högre, än att de nätt och jemt kunde köra der med
en fingerborg, och hela gången var illuminerad med lysved.

— Luktar det inte rart här? sade råttan, som drog honom.
Hela gången har blifvit smord med fläsksvål, det kan inte
vara rarare!

Nu kommo de in i bröllopssalen; här stodo till höger alla
de små råttfruntimren, och de tisslade och tasslade, som om
de gjorde narr af hvarandra; till venster stodo alla råttherrarne
och ströko sig om mustascherna med tassen; men midt
på golfvet såg man brudparet; de stodo i en urhålkad ostkant
och kysstes så fasligt mycket inför allas ögon, ty de voro ju
förlofvade och skulle nu strax gifta sig.

Det kom allt mer och mer främmande; den ena råttan var
nära att trampa ihjäl den andra, och brudparet hade stält
sig midt i dörren, så att man hvarken kunde komma ut eller
in. Hela rummet var i likhet med gången smordt med fläsksvål,
och det var hela undfägnaden; men till desert
framvisades en ärt, i hvilken en liten råtta af familjen hade bitit
brudparets namn, det vill säga första bokstafven; det var
någonting alldeles utomordentligt.

Alla råttorna sade, att det var ett präktigt bröllop och att
konversationen hade varit så god.

Och så åkte Hjalmar hem igen. Han hade visserligen
varit i förnämt sällskap; men så hade han också måst krypa
i hop med besked, göra sig liten och taga på sig
tennsoldatsuniform.

Fredagen.

— Det är otroligt, hvad det fins mycket äldre personer,
som gerna vilja ha tag i mig! sade Jon Blund; i synnerhet
är det sådana, som ha gjort något ondt. ’Goda, lilla Jon,
säga de till mig, vi kunna inte få i hop ögonen, och så ligga
vi hela natten och se alla våra onda gerningar, som likt
ohyggliga små troll sitta på sängkanten och spruta hett vatten
öfver oss. Skulle du inte vilja komma och jaga bort dem,
så att vi kunna få oss en god sömn?’ Och så sucka de så
djupt: ’Vi vilja så gerna betala för besväret. God natt,
Jon! Pengarna ligga i fönstret!’ Men jag gör det inte för
pengar, sade Jon Blund.

— Hvad skola vi ha för oss i natt? frågade Hjalmar.

— Ja, jag vet inte om du har lust att i natt igen komma
på bröllop; detta är af ett annat slag än det i går. Din
systers stora docka, hon, som ser ut som en karl och kallas
Herman, skall gifta sig med dockan Berta; för öfrigt är det
dockans födelsedag, och derför skall det komma så många
presenter.

— Ja, det känner jag nog till! sade Hjalmar. Alltid när
dockorna behöfva nya kläder, låter min syster dem ha
födelsedag eller hålla bröllop. Det har visst händt sina hundra
gånger.

— Ja, men i natt blir det bröllopet hundra ett, och när
hundra ett är förbi, så är allt förbi. Derför blir också detta så
makalöst. Se bara!

Och Hjalmar såg bort till bordet; der stod det lilla
papphuset med ljus i fönstren, och alla tennsoldaterne skyldrade
gevär utanför. Brudparet satt på golfvet och lutade sig emot
bordsfoten helt tankfullt, och det kunde det ju ha skäl till.
Men Jon Blund, klädd i farmors svarta klädning, vigde dem.
Då vigseln var förbi, uppstämde alla möblerna i rummet
följande vackra sång, som var skrifven af blyertspennan; den
gick på taptomelodien.

Vår sång skall komma som en vind
till brudeparet i salen in;
begge ä’ styfva som en pinn’
och äro gjorda af handskeskinn!
:,: Hurra, hurra för pinn’ och skinn!
Det sjunga vi högt i väder och vind! :,:

Och nu fingo de presenter; men de hade undanbedt sig
alla ätbara saker, ty de hade nog af sin kärlek.

illustration placeholder
Men Jon Blund, klädd i farmors svarta klädning, vigde dem.

— Skola vi nu ligga på landet eller resa utomlands?
frågade brudgummen, och så blef svalan, som hade rest mycket,
och den gamla gårdshönan, som fem gånger hade legat ut
kycklingar, tagna till råds. Och svalan berättade om de
härliga, varma länderna, der vindrufvorna hängde så stora och
tunga, der luften var så mild och der bergen hade färger,
som man här alls icke känner till.

— De ha likväl inte vår grönkål! sade hönan. Jag låg en
sommar med alla mina kycklingar ute på landet; der var en
sandgrop, som vi kunde gå och krafsa uti, och så hade vi tillträde till
en trädgård med grönkål. Ack, hvad den var grön! Jag kan
inte tänka mig någonting vackrare.

— Men den ena kålstocken ser ut som den andra, sade
svalan, och så är här ofta så fult väder.

— Ja, det är man van vid, sade hönan.

— Men här är kallt, det fryser.

— Det har kålen godt af, sade hönan. För öfrigt kunna
vi äfven ha varmt. Hade vi inte för fyra år sedan en
sommar, som räckte i fem veckor! Här var så hett, att
man inte kunde andas. Och så ha vi inte alla de giftiga djur,
som de ha utomlands, och så äro vi fria från röfvare. Det är
en dålig varelse, som inte finner, att vårt land är det vackraste;
han förtjente verkligen inte att vara här. Och så grät hönan.
Jag har också rest, jag har åkt i en bytta öfver tolf mil.
Det är alls inte något nöje i att resa.

— Ja, hönan är en förståndig qvinna, sade dockan Berta;
jag tycker inte heller om att resa bland berg; ty det är bara
upp och så ned igen. Nej, vi skola flytta ut till sandgropen
och promenera i kålgården.

Och dervid blef det.

Lördagen.

— Får jag nu höra sagor? sade lille Hjalmar, så snart Jon
Blund hade fått honom i säng.

— I afton ha vi inte tid med det, sade Jon och spände upp
sitt vackra paraply öfver honom. Se nu på de här kineserne!
Och hela paraplyet såg ut som en stor kinesisk skål med blå
träd och spetsiga broar med små kineser på, som stodo och
nickade med hufvudet. Vi skola ha hela verlden fint uppfiffad
till i morgon, sade Jon; ty det är ju då en helig dag, det
är söndag. Jag skall upp i kyrktornet för att se efter, om de
små kyrktomtarne polera klockorna, så att de kunna klinga
vackert; jag skall ut på fältet och se efter, om vindarna blåsa
dammet af gräs och blad; och hvad som är det värsta
arbetet, jag måste taga ned alla stjernorna för att polera upp dem.
Jag tager dem i mitt förkläde, men först måste hvar och en
numreras, och hålen, i hvilka de sitta der uppe, måste också
numreras, så att de komma på sina rätta platser igen; ty
annars skulle de inte sitta fast och vi få för många stjernfall,
i det den ena dumpe ned efter den andra.

— Hör, vet ni hvad, herr Blund! sade ett gammalt
porträtt, som hängde på väggen, der Hjalmar sof; jag är
Hjalmars stamfar; ni skall ha tack för att ni berättar gossen
sagor, men ni får inte förvilla hans begrepp. Stjernorna kunna
inte tagas ned och poleras. Stjernorna äro klot liksom vår
jord, och det är just det goda med dem.

illustration placeholder
Och spände upp sitt vackra paraply öfver honom.

— Tack skall du ha, du gamle stamfar! sade Jon Blund;
tack skall du ha! Du är ju hufvudet för familjen; du är
åldthufvudet; men jag är äldre än du. Jag är en gammal
hedning; romarne och grekerne kallade mig drömguden. Jag har
varit i de förnämaste hus och besöker dem ännu; jag förstår att
umgås både med små och stora. Nu kan du berätta! — Och
dermed gick Jon Blund och tog paraplyet med sig.

— Nu får man, kan tänka, inte mera säga sin mening! sade
det gamla porträttet.

Och så vaknade Hjalmar.
Söndagen.

God afton! sade Jon Blund, och Hjalmar nickade, men
sprang derefter fram och vände stamfaderns porträtt mot
väggen, så att det inte skulle prata med, liksom i går.

— Nu skall du berätta mig sagor: om ’de fem gröna
ärterna, som bodde i en ärtskida’, och om ’tuppben, som friade
till hönsben’, och om ’stoppnålen, som var så fin af sig, att
hon inbillade sig vara en synål’.

illustration placeholder
De kalla honom äfven Döden.

— Man kan äfven få för mycket af det goda, sade Jon
Blund. Jag vill helst visa dig något, vet du väl. Jag vill
visa dig min bror, han heter också Jon Blund; men han kommer
aldrig till någon mer än en gång, och när han kommer, tager
han en med sig på sin häst och berättar en sagor. Han
kan bara två: en, som är så makalöst vacker, att ingen i
verlden kan tänka sig den, och en, som är så stygg och
ohygglig — ja, det kan inte beskrifvas! Och så lyfte Jon Blund
lille Hjalmar upp i fönstret och sade: Här skall du få se
min bror, den andre Jon Blund; de kalla honom äfven Döden.
Ser du, han ser alls inte stygg ut, som i bilderböckerna, der
han är ben och knotor. Nej, det är silfverbroderi han har
på rocken; det är den vackraste husaruniform. En kappa af
svart sammet fladdrar efter honom öfver hästen. Se, huru
han rider i galopp!

Och Hjalmar såg, huru denne Jon Blund red framåt och
tog både unga och gamla upp på hästen; några satte han
framtill och andra satte han baktill; men alltid frågade han
först: Huru står det till med förhållningsboken? — Jo, bra,
svarade de allesammans. — Ja, låt mig sjelf se! sade han, och
så måste de visa honom boken, och alla de, som hade
»mycket godt» och »utmärkt godt», kommo framtill på hästen och
fingo höra den vackra sagan; men de, som hade »temligen
godt» och »medelmåttigt», måste bakpå och fingo höra den
stygga sagan; de skälfde och gräto och ville hoppa af
hästen, men kunde det icke, ty de hade genast vuxit fast
vid honom.

— Men Döden är ju den vackraste Jon Blund, sade Hjalmar.
Honom är jag inte rädd för!

— Det skall du inte heller vara, sade Jon Blund. Se bara
till, att du har en god förhållningsbok!

— Ja, se detta är lärorikt! mumlade stamfaderns porträtt;
det hjelper ändå att säga sin mening. Och så var det nöjdt.

Se, detta är sagan om Jon Blund! Nu kan han sjelf i afton
berätta dig något mera.


Källa: Runeberg

Ej bearbetad.

Foto på tyg med John Blund: CC BY @Frugan