Flickan med svavelstickorna

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den.


 

Flickan med svavelstickorna

Det var så förskräckligt kallt, det snöade och kvällens mörker sänkte sig över staden. Det var också den sista kvällen på året, nyårsaftonen. I denna köld och detta mörker gick på gatan en liten fattig flicka med bart huvud och nakna fötter. Hon hade haft tofflor på sig då hon gick hemifrån. Men inte hade det hjälpt. Det var mycket stora tofflor som hennes mor hade haft. De var så stora att hon tappade dem när hon skyndade sig över gatan. Den ena toffeln gick inte att hitta. Denandra sprang en gosse bort med. Han sa att han kunde använda den till vagga då han själv skulle få barn.

Där gick nu den lilla flickan på de nakna små fötterna röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde hade hon strykstickor, och en bundt bar hon i handen. Ingen hade under hela dagen köpt något av henne; ingen hade givit henne
en liten slant; hungrig och utfrusen gick hon och såg så betryckt ut, den lilla stackaren. Snöflingorna föll i hennes långa, gula hår, som lockade sig så vackert kring nacken, men den prydnaden tänkte hon inte på. Ut från alla fönster lyste ljusen, och så luktade det så skönt gåsstek där ute på gatan; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt litet längre fram på gatan än det andra, satte hon sig och kröp i hop; de
små benen hade hon dragit upp under sig, men hon frös nu ännu mera och hem vågade hon inte gå; hon hade ju inte sålt några strykstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt var det även där hemma; de bodde
under bara taket, och där ven vinden in, trots att halm och trasor
voro instoppade i de största springorna. Hennes små händer
voro nästan alldeles förlamade af köld. Ack, en liten
stryksticka kunde nog göra godt! Om hon bara vågade att draga
en ut ur bundten, stryka den mot väggen och värma fingrarna.
Hon drog ut en; ritsch! hvad den sprakade och hvad den
brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då
hon höll handen omkring den; det var ett underligt ljus. Den
lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor jernkamin med
blanka messingsknappar och messingskrans; elden brann så
härligt, värmde så godt; nej, hvad var det? — Den lilla sträckte
redan ut fötterna för att värma äfven dessa — då slocknade
lågan. Kaminen försvann — hon satt med en liten stump af
den utbrunna strykstickan i handen.

En ny blef struken, den brann, den lyste, och der skenet
föll på muren, blef denna genomskinlig som ett flor; hon såg
rakt in i rummet, der bordet stod dukadt med en skinande
hvit duk och fint porslin, och skönt ångade den stekta gåsen,
fyld med sviskon och aplen; och hvad som var ännu
präktigare, gåsen hoppade från fatet och rultade utåt golfvet med
knif och gaffel i ryggen; ända fram till den fattiga flickan kom
den; då slocknade strykstickan, och endast den tjocka, kalla
muren var nu att skåda.

Hon tände en ny. Då satt hon under den vackraste julgran;
den var ännu större och mera utstyrd än den hon genom
glasdörren hade sett hos den rike köpmannen sistlidna jul;
tusentals ljus brunno på de gröna grenarna, och mångfärgade bilder,
lika dem som pryda bodfönstren, sågo ned på henne. Den
lilla sträckte båda händerna i vädret — då slocknade
strykstickan; de många julljusen stego högre och högre, hon såg
att de nu voro de klara stjernorna; en af dem föll och
gjorde en lång eldstrimma på himmeln.

— Nu dör någon! sade den lilla, ty, gamla mormor, som
var den enda, som hade varit god emot henne, men nu var
död, hade sagt: När en stjerna faller, går en själ upp till Gud.

Hon strök åter en stryksticka mot muren; den lyste rundt
omkring, och i skenet stod den gamla mormodern, så ljus, så
skinande, så mild och god.

— Mormor! ropade den lilla, ack, tag mig med dig! Jag
vet att du är borta, då strykstickan slocknar, borta liksom den
varma kaminen, den präktiga gåssteken och den stora, härliga
julgranen! Och hon
strök hastigt eld på alla
de öfriga strykstickorna,
som voro qvar i
bundten, ty hon ville riktigt
hålla qvar mormor; och
strykstickorna lyste
med en sådan glans, att
det var ljusare än på
ljusa dagen. Mormor
hade aldrig förr varit
så vacker, så stor; hon
lyfte den lilla flickan
upp på sin arm, och de
flögo i glans och glädje,
så högt, så högt; och
der fans ingen köld,
ingen hunger, ingen
ångest — de voro hos Gud.

illustration placeholder
I den kalla morgonstunden.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den
lilla flickan med röda kinder, med leende kring munnen —
död, ihjälfrusen den sista aftonen på det gamla året.
Nyårsmorgonen gick upp öfver det lilla liket, som satt med
strykstickorna, af hvilka en bundt var nästan uppbränd. Hon har
velat värma sig, sade man; ingen visste hvad vackert hon
hade sett, i hvilken glans hon med gamla mormor hade gått
in till nyårsglädje.


Originaltitel: Den lilla flickan med strykstickorna

Källa: Runeberg

Ej bearbetad.

Illustration:Little Match Girl – Anne Anderson” by Anne Anderson (1874-1930) – http://www.artsycraftsy.com/anderson_prints.html. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons.