Den ståndaktige tennsoldaten

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den ännu. Om du vill att jag ska prioritera den här texten, skriv en hälsning i kommentarsfälten.  

Det var en gång tjugufem tennsoldater, som alla voro
bröder, ty de voro födda af en gammal tennsked. Geväret höllo
de i armen, ansigtet satte de rätt ut, och uniformen var röd
och blå, riktigt vacker. Det allra första de hörde i denna
verlden, då locket togs af asken, i hvilken de lågo, var ordet
»tennsoldater!» Det ropade en liten gosse och klappade
händerna; han hade fått dem derför, att det var hans födelsedag,
och nu stälde han upp dem på bordet. Den ene soldaten
liknade alldeles den andre; blott en enda var en smula olik: han
hade bara ett ben, ty han hade blifvit gjuten sist, och då fans
det icke tillräckligt med tenn; men likväl stod han lika stadigt
på sitt enda ben som de andra på sina två, och det är just
han, som blir märkvärdig.

På bordet, der de uppstäldes, stod en hel hop andra
leksaker; men det, som föll mest i ögonen, var ett vackert slott
af papper. Genom de små fönstren kunde man se rakt in i
rummen. Utanför stodo små träd rundt omkring en liten
spegel, som skulle se ut som en sjö; svanar af vax summo derpå
och speglade sig. Det var alltsammans så täckt, men det
täckaste var dock en liten tärna, som stod midt i den öppna
slottsdörren; hon var också utklipt af papper, men hon hade
en kjortel på sig af det finaste linong och ett litet smalt,
blått band öfver axeln, likt ett gehäng; midt i detta satt en
skinande paljett, lika stor som hela hennes ansigte. Den lilla
tärnan sträckte ut båda armarna, ty hon var en dansös, och
så lyfte hon sitt ena ben så högt i vädret, att tennsoldaten
alls icke kunde få syn på det, och trodde, att hon bara hade
ett enda ben liksom han.

— Det vore en hustru för mig! tänkte han; men hon är
mycket förnäm; hon bor i ett slott, och jag har bara en ask,
och om den äro vi tjugufem; det är inte ett ställe för henne.
Jag vill likväl söka göra hennes bekantskap. Och så lade
han sig så lång han var bakom en snusdosa, som stod på
bordet; der kunde han riktigt se på den lilla fina damen, som
fortfor att stå på ett ben utan att förlora jemvigten.

Då det led fram på aftonen, kommo alla de andra
tennsoldaterne i sin ask, och folket i huset gick till sängs. Nu
började leksakerna leka, både att bjuda främmande, föra krig
och hålla bal; tennsoldaterne skramlade i asken, ty de ville
vara med, men kunde icke få af locket. Nötknäpparen slog
kullerbyttor, och griffeln lefde om på taflan; det var ett
sådant oväsen, att kanariefågeln vaknade och började att
språka med, och det på vers. De enda två, som icke rörde
sig ur stället, voro tennsoldaten och den lilla dansösen; hon
höll sig så rak på tåspetsen och med båda armarna utsträckta;
han var lika ståndaktig på sitt enda ben, och hans ögon
lemnade henne icke ett enda ögonblick.

Nu slog klockan tolf, och pang! så sprang locket af
snusdosan; men det var icke något snus uti den, nej, utan ett litet
svart troll — det var ett sådant der konststycke.

— Tennsoldat, sade trollet, vill du ta bort ögonen?

Men tennsoldaten låtsade, som om han ej hade hört det.

illustration placeholder
Det var ett sådant oväsen, att kanariefågeln vaknade.

— Ja, vänta du till i morgon! sade trollet.

Då det nu blef morgon och barnen kommo upp, stäldes
tennsoldaten i ett fönster, och antingen det nu var trollet eller
ett luftdrag, som gjorde det, fönstret flög plötsligt upp,
och soldaten stupade på hufvudet ned från tredje våningen.
Det var en förskräcklig fart; han vände benet rakt i vädret
och blef stående på schakån med bajonetten nere mellan
gatstenarna.

Pigan och den lille gossen kommo genast ned för att leta;
men ehuru de voro nära att trampa på honom, kunde de
likväl icke se honom. Om tennsoldaten hade ropat: Här är jag!
skulle de nog ha funnit honom, men han ansåg det icke
passande att skrika högt, efter som han var i uniform.

Nu började det regna, dropparna föllo allt tätare, och det
blef en riktig störtskur; då den var förbi, kommo två
gatpojkar gående.

— Nej, se du! sade den ene, der ligger en tennsoldat; han
skall ut och segla.

Och så gjorde de en båt af en tidning, stälde tennsoldaten
midt i den, och nu seglade han utför rännstenen; båda
pojkarne sprungo bredvid och klappade händerna. Bevare oss
väl! hvilka vågor det gick i den rännstenen och hvilken stark
ström der var! Men så hade det också hällregnat.
Pappersbåten gungade upp och ned, och emellanåt snurrade den omkring,
så att tennsoldaten darrade; men han förblef ståndaktig, ändrade
icke en min, såg rakt fram och stod med »i armen gevär».

Plötsligt dref båten in under en lång rännstensbro, och det
blef så mörkt, som om han varit i sin ask.

— Hvart tar jag nu vägen måntro? tänkte han. Ja ja, det
här är trollet skuld till. Ack, om bara den lilla tärnan sutte med
i båten, kunde det gerna vara dubbelt så mörkt här!

I det samma kom en stor vattenråtta, som bodde under
rännstensbron.

— Har du pass? frågade råttan. Hit med passet!

Men tennsoldaten teg och höll ännu fastare i geväret.
Båten for framåt och råttan efter. Hu! hvad hon skar tänderna
och ropade åt stickor och strån:

— Tag fast honom! Tag fast honom! Han har inte betalt
tull, han har inte visat pass.

Men strömmen blef allt starkare och starkare. Tennsoldaten
kunde redan se ljusa dagern framför sig, der bron slutade, men
han hörde äfven ett brusande ljud, som väl kunde göra en
tapper man förskräckt. Tänk bara! der bron slutade, störtade
rännstenen rakt ut i en stor kanal; det var för honom lika
farligt som för oss att segla utför ett högt vattenfall.

Nu var han redan så nära, att han ej kunde stanna. Båten
sköt ut; den stackars tennsoldaten höll sig så rak han kunde:
ingen skulle kunna säga om honom, att han blinkade med
ögonen. Båten snurrade tre, fyra gånger rundt omkring och
fyldes med vatten ända till kanten, så att den måste sjunka;
tennsoldaten stod i vatten ända upp till halsen, och allt
djupare och djupare sjönk båten; papperet löste allt mera upp
sig, och nu gick vattnet öfver soldatens hufvud; — då tänkte
han på den lilla vackra dansösen, som han aldrig mera skulle
få se, och det ljöd för tennsoldatens öron:

Fara, fara, krigsman!
Döden skall du lida!

Nu gick papperet i tu, och tennsoldaten föll igenom — men
slukades i det samma af en stor fisk.

Åh, hvad det var mörkt der inne! Der var ännu värre än
under rännstensbron, och så var der så trångt; men
tennsoldaten var ståndaktig och låg så lång han
var med i armen gevär.

illustration placeholder
Hon tog med två fingrar soldaten.

Fisken for omkring och gjorde de allra förskräckligaste
rörelser; slutligen blef han alldeles stilla, och det for liksom
en blixtstråle igenom honom. Ljuset sken alldeles klart, och
någon ropade högt: »Tennsoldat!» Fisken hade blifvit fångad,
förd till torget, såld och buren upp i köket, der pigan skar
upp honom med en stor knif. Hon tog
med två fingrar soldaten midt om lifvet och bar in honom i
rummet, der allesammans ville se en så märkvärdig man, som
hade rest omkring i magen på en fisk; men tennsoldaten var alls
icke stolt. De stälde honom på bordet, och der — nej, hvad
det ändå kan gå underligt till här i verlden! Tennsoldaten
var i samma rum, der han hade varit förut; han såg samma
barn, och leksakerna stodo på bordet; det vackra slottet med
den täcka lilla dansösen stod der äfven; hon höll sig ännu på
sitt ena ben och hade det andra högt i vädret; äfven hon var
ståndaktig. Detta rörde tennsoldaten, så att han var nära att
gråta tenn; men det passade icke. Han såg på henne, och
hon såg på honom; men de sade ingenting.

I det samma tog den ene af de små gossarne och kastade
soldaten midt in i kakelugnen, utan att gifva något slags skäl
derför; det var bestämdt trollet i dosan, som var skulden dertill.

Tennsoldaten stod i full belysning och kände en hetta, som var
förfärlig; men om det var af den verkliga elden eller af
kärlek, det visste han icke. Färgerna hade helt och hållet gått
af honom; om det hade skett på resan eller af sorg, kunde
ingen säga. Han såg på den lilla tärnan, hon såg på honom,
och han kände att han smälte, men ännu stod han
ståndaktig med geväret i armen. En dörr gick nu upp, luftdraget
tog i dansösen, och hon flög som en sylfid rakt in i kakelugnen
till tennsoldaten, blossade upp i låga och var försvunnen.
Tennsoldaten smälte sedan ihop till en klump, och då pigan dagen
derefter tog ut askan, fann hon honom som ett litet tennhjerta;
af dansösen deremot återstod endast paljetten, och den var
alldeles svartbränd.


Källa: Runeberg

Ej bearbetad.

Bild på tennsoldater: CC BY-SA @Photocapy