Den lustige Schwanda

Kommentar: Texten behöver moderniseras ytterligare men det här är i alla fall en början. Sagan är rätt otäck och passar inte för de yngsta.

 

Spelmannen Schwanda var en lustig figur. Som varje musikant var han alltid törstig och älskade att spela kort. När han hade spelat på säckpipan slog han sig ned bland publiken. Han drack och spelade med dem tills alla pengar han tjänat tagit slut och han gick därifrån lika fattig som han hade kommit.

Hade han spelat för sina åhörare så mycket de ville, så gjorde han sig gärna en god dag, och hälsade vanligen så länge på kruset och fortsatte så oförtrutet spelet, att allt, som han hade förtjänt, åter försvann ur fickan, och han gick bort lika fattig som han hade kommit. Dessutom roade han så outtröttligt sällskapet, även utan säckpipa, med sina upptåg och lustiga infall, att knappast någon lämnade värdshuset så länge Schwanda var där, och ännu i dag brukar man i Böhmen i stället för »det är en lustig-kurre» säga, »det är en Schwanda».

Då hände det en gång att Schwanda, sedan han på en kyrkoinvigningsfest spelat från middagen ända till midnatten på sin säckpipa och tjänat sig många groschen, la bort sitt instrument, trots alla böner och övertalningar av de unga människorna, som bedde honom att fortsätta ända till morgonen, och lovade honom riklig betalning. Schwanda var förargad att han blott skulle ge andra människor nöjen; nu ville han en gång även roa sig själv. Han slog sig därför ner bland gästerna och började dricka för egen räkning och hålla sällskapet vid godt lynne genom månget skämtsamt infall. Slutligen fick han även lust att spela kort, och han inbjöd grannarna till ett parti, men mot förmodan fanns det ingen som hade lust att spela med honom. Schwanda, som inte var van att gå ifrån värdshuset så länge han hade en groschen på fickan, var ovanligt livad för kortspel, ty han hade just i dag förtjänat mycket penningar, och då han dessutom skådat alltför djupt i bägaren, så att det ej heller stod riktigt väl till i hans huvud, så envisades han att vilja spela. Då han nu såg, att hans bordsgrannar inte varintresserade reste han sig förargad, betalade för maten och lämnade värdshuset.

»I Draschitz», sade han under vägen till sig själv när han med osäkra steg vandrade där ifrån, »finnes det en livad skolmästare och en bydomare, som inte förakta ett parti kort. Där skall jag slå mig ner, hurra!» Han hoppade högt i luften och knäppte med fingrarna så att han raglade tio steg framåt innan han åter kunde bringa sin kropp i jämvikt, ty han var något tung i huvudet.

Natten var klar och månen glänste som ett fisköga. Plötsligt kom Schwanda till en korsväg och stannade förskräckt, när han händelsevis kom att blicka uppåt. En skara gamar och korpar kretsade omkring det ställe, där han befann sig, och framför sig såg han en ställning av fyra pelare med tvärbjälkar ovantill, och på varje tvärbjälke hängde ett halfförruttnat lik. Schwanda märkte nu, att han kommit under en galge, och på den tiden fanns många på fälten och invid vägarna eftersom de många rövarbanden satte skräck i lokalbefolkningen. Då framträdde plötsligen en lång och smal man i svarta kläder och frågade honom:

»Hvarthän så sent, vän säckpipare?»

»Till Draschitz, svarte herre.»

»Vill du inte tjäna en hacka med din säckpipa?»

»Nej tack, jag är redan trött på pipandet. Det har gett mig några silvergroschen och nu vill jag ha kul.»

»Bah, silfvergroschen! Vi ska betala dig med guld!» sade den svarte, och i det han tog fram en hand full glänsande dukater, höll han dem under Schwandas ögon.

Säckpiparen blev väldigt överraskad. Kortspelet var visserligen ett starkt lockbete, men den glänsande metallen utövade ett ännu starkare inflytande över honom, och när nu den svarte tog honom i hand, följde han honom liksom förtrollad. Schwanda visste ej vart och hur länge den obekante fört honom omkring, men så mycket påminde han sig, att han ofta uppmanade honom att när något blev honom bjudet, penningar eller dryck, så skulle han tacka blott med de orden »lycka till, broder!»

Med ens befann han sig i en klart upplyst byggnad. I den satt tre personer som var klädda på samma sätt som hans ledsagare; de hade framför sig stora högar av guld. De spelade med varandra och det verkade va rätt stora insatser. En vinbägare gick runt bland männen och ur den drack de girigt.

»Bröder, här har jag med mig vännen Schwanda», sade säckpiparens ledsagare närde steg in. »Ni vet, han som är så bekant i hela landet, och som vi så länge velat få höra. I dag ska vi ha riktigt kul, och musiken ska ge sitt bidrag.»

»Bra», ropade en av spelarna, och i det han vände sig till Schwanda, sade han: »Sätt dig, pipare, och drick.»

Och därmed räckte han honom vinbägaren.

Schwanda drack, ställde bägaren åter på bordet och sade samtidigt som han tog av sig mössan.

»Lycka till, broder!» såsom hans ledsagare lärt honom.

»Spela nu upp!»ropade den andre spelaren,och Schwanda satte sig avsides på en bänk och fyllde sin säck med luft, medan hans ledsagare slog sig ner hos spelarna, drog en penningpung, som var väl fylld med dukater, ur fickan, och tömde den på bordet framför sig.

Därpå började Schwanda att blåsa på sin säckpipa. Den verkan, som musiken fick på de fyra svarta, märktes med en gång. Likasom nytt liv genomströmmat dem, blev de på en gång högljudda och på gott humör. De satte hastigare ut och dukaterna dansade; högljuddare, alltid högljuddare jublade spelarna och ryckte fram och tillbaka på sina stolar; hela deras väsende råkade i feberaktig rörelse. Bägaren gick laget om och även Schwanda drack av den. Det underbaraste var dock, att kärlet aldrig blev tomt, fast ingen fyllde på det. Så ofta Schwanda hade slutat ett stycke, skallade högljudt hans beröm, och i hans mössa regnade det guld. Det tackade han för och sa:  »lycka till, broder!»

Det pågick i flera timmar, tills Schwanda äntligen började spela en polska, som satte sådant liv i herrarnas ben, att de genast slutade med spelet, hastigt flög de upp och dansade omkring i rummet med vilda språng, vilket tog sig helt besynnerligt ut till deras allvarsamma yttre och ihåliga ansikten.

Till slut ljöd Schwandas säckpipa helt entonigt och dansarna gjorde till sist endast kullerbyttor. Då framträdde en aa dem till bordet, och i det han tog säckpiparens mössa, strök han i den allt det guld, som där låg, och sade, i det han vände sig Schwanda: »Där har du, därför att du roat oss så duktigt.» Schwanda trodde knappast sina ögon. Bländad vid anblicken av en så stor rikedom, visste han av glädje ej vad han skulle ta sig till; han glömde i sin förvirring hur han skulle tacka och ropade trohjärtadt:

»Måtte Gud tusende gånger vedergälla er det!» Ännu hade han ej talat ut, då en dimma betäckte hans ögon och allt — stuga, kort och spelare — var försvunnet.

Följande morgon for en bonde ut på fältet, och vid han kom till korsvägen, där den omtalade galgen stod, hörde han toner från fjärran. Han lyssnade, och ju närmare han kommer, så mycket säkrare blir han, att det är säckpipstoner; han lyssnar åter och tvivlar åter, tills han äntligen igenkänner stycket. Och nu ropar han:

»Kan det vara Schwanda?» Då han nu framkommit till galgen, hör han att tonerna komma ovanifrån, han ser upp, och se, på ett hörn av galgen sitter Schwanda och blåser ivrigt på sin säckpipa, medan vinden för de hängdas lik hit och dit.

»För tusan, Schwanda», ropar bonden, »vad gör du där uppe?»

Schwanda far tillsammans, låter säckpipan falla, nuggar sig i ögonen, och i det han skådar sig omkring, varseblir han med förskräckelse var han befinner sig. Icke utan besvär hjälper bonden ner honom, och Schwanda, som under tiden blivit nykter, berättar nu vad som hänt honom. Han kommer naturligtvis också att tänka på dukaterna, han undersöker mössan och vänder ut och in på fickorna, men finner ej ett enda öre.

Bonden korsar sig och säger: »Den käre Guden har straffat er och sänt onda andar över er, emedan ni alltid varit så förtjust av kortspel.»

»Ni har rätt, granne», svarade Schwanda, darrande i alla lemmar; »från detta ögonblick avsäger jag mig kortspel för alltid.» Han höll ord, och till tacksägelse att han så lyckligt undkommit, upphängde han sin säckpipa, på vilken han spelat för de onda andarna, som ett evigt minne i kyrkan. Och det berättas, att på årsdagen av den dag, som Schwanda spelade för de onda andarna, brukade säckpipan ljuda av sig själv.

Omarbetad av: Håkan Wester

Källa: http://runeberg.org/folksagor/0053.html

Licens bild: CC BY @Feans