Den lilla sjöjungfrun

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den ännu. Om du vill att jag ska prioritera den här texten, skriv en hälsning i kommentarsfälten.  

Långt ute i hafvet är vattnet så blått som bladen på den vackraste blåklint och så klart
som det renaste glas, men det ar mycket djupt,
djupare än något ankartåg kan nå, och många kyrktorn
behöfde ställas ofvanpå hvarandra för att från bottnen nå upp
öfver vattenbrynet. Der nere bor hafsfolket.

Nu må man alls icke tro, att der är bara nakna, hvita
sandbottnen; nej, der växa de mest underbara träd och örter,
som äro så smidiga i stjelk och blad, att de röra sig vid
vattnets minsta dallring, alldeles som om de vore lefvande. Alla
fiskarna, både små och stora, kila mellan grenarna, alldeles som
fåglarna här uppe i luften. På det allra djupaste stället ligger
hafskungens slott; väggarna äro af korall och de långa,
spetsiga fönstren af den allra klaraste bernsten; men taket är af
musleskal, som öppna och tillsluta sig, allt efter som vattnet
går; det ser vackert ut, ty i hvart och ett af dem ligga
glänsande perlor, af hvilka en enda skulle vara en stor prydnad
i en drottnings krona.

Hafskungen der nere hade i många år varit enkling, men
hans gamla mor hushållade för honom; hon var en klok qvinna,
men stolt öfver sin börd, och derför gick hon med tolf ostron
på stjerten, då de andra förnäma endast fingo bära sex. För
öfrigt förtjenade hon mycket beröm, i synnerhet derför, att
hon höll så mycket af de små hafsprinsessorna, hennes
sondöttrar. De voro sex vackra barn, men den yngsta var den
vackraste af dem allesammans; hennes hy var så klar och
skär som ett törnrosblad, hennes ögon så blå som den
djupaste sjö; men liksom alla de andra hade hon inga fötter, utan
kroppen slutade i en fiskstjert.

Hela långa dagen kunde de leka nere i slottet i de stora
salarna, der lefvande blommor växte ut ur väggarna. De stora
bernstensfönstren öppnades, och så summo fiskarna in till dem,
liksom hos oss svalorna flyga in, då vi öppna våra fönster;
men fiskarna summo ända fram till de små prinsessorna, åto
ur deras händer och läto klappa sig.

Utanför slottet låg en stor trädgård med eldröda och
mörkblå träd; frukterna lyste som guld och blommorna som
brinnande eld, medan de ständigt rörde stjelk och blad. Sjelfva
marken var den finaste sand, men blå som svafvellågor. Öfver
alltsammans der nere låg ett sällsamt blått skimmer; man
kunde snarare tro, att man stode högt uppe i luften och
endast såge himmeln öfver och under sig, än att man befunne
sig på hafsbottnen. I lugnt och stilla väder kunde man se
solen, som såg ut som en purpurblomma, från hvars kalk allt
ljuset utströmmade.

Hvar och en af de små prinsessorna hade sitt eget lilla land
i trädgården, der hon kunde gräfva och plantera bäst hon
ville; den ena gaf sin blomstersäng skapnad af en hvalfisk,
den andra tyckte mera om, att hennes liknade en liten
sjöjungfru; men den yngsta gjorde sin alldeles rund som solen
och hade endast blommor, som lyste röda som denna. Hon
var ett underligt barn, stilla och tankfull, och när de
andra systrarna prydde sina små trädgårdar med de
sällsammaste saker, som de hade fått från strandade fartyg, ville hon,
utom de rosenröda blommorna, som liknade solen högt der
uppe, endast ha en präktig marmorstod, föreställande en vacker
gosse och huggen ur den hvita, klara stenen samt genom strandning
nedkommen på hafsbottnen. Vid denna stod planterade hon en
rosenröd tårpil, och den växte präktigt och hängde med sina
friska grenar öfver den ned mot den blå sandbottnen, der skuggan
visade sig violett och var i rörelse liksom grenarna; det såg
ut, som om krona och rötter lekt, att de ville kyssa hvarandra.

Hon kände ingen större glädje än att höra talas om
menniskorna der ofvan; den gamla farmodern måste berätta allt
hvad hon visste om skepp och städer, menniskor och djur, och
i synnerhet föreföll det henne så underbart vackert, att uppe
på jorden blommorna doftade, hvilket de icke gjorde på
hafsbottnen, och att skogarna voro gröna samt att de fiskar, som
der syntes bland grenarna, kunde sjunga så högt och vackert,
att det var en riktig lust och fröjd. Det var de små fåglarna,
som farmodern kallade fiskar, ty annars skulle de ej ha förstått
henne, efter som de icke hade sett någon fågel.

— Då I fylt edra femton år, sade farmodern, skolen I få
lof att dyka upp ur hafvet, sitta i månskenet på klipporna
och se de stora fartyg, som segla förbi, och skogar och städer
skolen I äfven få se.

Året derpå var den ena af systrarna femton år, men de
andra — ja, den ena var ett år yngre än den andra, och den
yngsta af dem hade således ännu hela fem år qvar, innan hon
fick komma upp från hafsbottnen och se, huru det såg ut hos
oss. Men den ena lofvade den andra att berätta, hvad hon
hade sett och funnit vackrast den första dagen; ty deras
farmor berättade dem icke tillräckligt, och det var så mycket
de ville veta besked om.

Ingen längtade så innerligt som den yngsta, just hon som
hade den längsta tiden att vänta och som var så stilla och
tankfull. Mången natt stod hon vid det öppna fönstret och
såg upp genom det mörkblå vattnet, der fiskarna slogo med
sina fenor och stjertar. Måne och stjernor kunde hon se, och
ehuru de visserligen lyste bra bleka, sågo de likväl genom
vattnet vida större ut än för våra ögon. Gled nu liksom ett
svart moln fram under dem, visste hon, att det antingen var
en hvalfisk, som sam öfver henne, eller också ett skepp med
många menniskor om bord; dessa tänkte sig helt säkert icke,
att en liten vacker sjöjungfru stod der nedanför och sträckte
sina hvita händer upp mot kölen.

Nu hade den äldsta prinsessan fylt sina femton år och fick
stiga upp öfver hafsytan.

Då hon kom tillbaka, hade hon hundrade saker att berätta,
men det vackraste, sade hon, var att i månsken ligga på en
sandbank i den lugna sjön och se nära invid stranden den
stora staden, der ljusen glimmade likt hundratals stjernor,
att lyssna till musiken och larmet och bullret af vagnar och
menniskor, att se de många kyrktornen med deras spiror och
höra, huru klockorna ringde. Just derför att hon icke kunde
komma dit upp, längtade hon allra mest efter allt detta.

Ack, huru uppmärksamt lyssnade icke den yngsta systern,
och då hon sedan om aftonen stod vid det öppna fönstret och
såg upp genom det mörkblå vattnet, tänkte hon på den stora
staden med allt dess larm och buller, och då tyckte hon sig
der nere höra, huru kyrkklockorna ringde.

Året derpå fick den andra systern lof att stiga upp genom
vattnet och simma hvart hon ville. Hon dykte upp just i det
samma som solen gick ned, och denna syn fann hon vara den
vackraste. Hela himmeln hade sett ut som guld, sade hon,
och molnen, ja, deras skönhet kunde hon icke nog beskrifva.
Röda och violetta hade de seglat fram öfver henne; men vida
hastigare än dessa flög, såsom en lång, hvit slöja, en flock
vilda svanar fram öfver vattnet, der solen stod; hon sam bort
mot solen, men denna sjönk, och rosenskimret slocknade på
hafsytan och molnen.

Året derefter kom den tredje systern dit upp; hon var den
djerfvaste af dem alla och sam derför uppför en bred flod,
som föll ut i hafvet. Vackra gröna kullar med vinrankor såg
hon, slott och gårdar tittade fram mellan präktiga skogar; hon
hörde, huru alla fåglarna sjöngo, och solen sken så varmt, att
hon ofta måste dyka ned under vattnet för att svalka sitt
brännande ansigte. I en liten vik träffade hon en hel skara
små menniskobarn, som gingo alldeles nakna och plaskade i
vattnet; hon ville leka med dem, men de sprungo förskräckta
sin väg, och så kom ett litet svart djur — det var en hund,
men hon hade aldrig förr sett någon sådan — som skälde så
förskräckligt på henne, att hon blef helt rädd och begaf sig
tillbaka ut i öppna sjön; men hon kunde sedan aldrig glömma
de präktiga skogarna, de gröna kullarna och de vackra barnen,
som kunde simma på vattnet, ehuru de icke hade någon
fiskstjert.

Den fjerde systern var icke så dristig, utan stannade midt
ute på det vilda hafvet, och hon berättade, att detta just var det
vackraste; man såg på så många mils afstånd rundt omkring
sig, och himmeln der ofvan stod som en stor glaskupa. Skepp
hade hon sett, men långt borta, och de sågo ut som fiskmåsar;
de muntra delfinerna hade slagit kullerbyttor, och de stora
hvalfiskarna hade sprutat vatten ur sina näsborrar, så att det
rundt omkring hade sett ut som hundratals vattenkonster.

Nu kom turen till den femte systern; hennes födelsedag
inträffade på vintern, och derför såg hon, hvad de andra icke
hade sett den första gången. Sjön tog sig alldeles grön ut,
och rundt omkring summo stora isberg, och hvart och ett af
dem såg ut som en perla, sade hon, och var likväl vida större
än de kyrktorn, menniskorna bygde. De visade sig i de
sällsammaste gestalter och glittrade som diamanter. Hon hade
satt sig på ett af de största, och alla seglarna kryssade
förskräckta undan ifrån platsen, der hon satt och lät blåsten leka
med det långa håret; men fram på aftonen blef himmeln höljd
af moln, och det blixtrade och åskade, medan den svarta sjön
lyfte de stora isblocken högt upp, så att de glänste vid de
starka blixtarna. På alla fartygen refvade man seglen, och
der rådde ångest och bäfvan; men hon satt lugn på sitt
simmande isberg och såg den blå blixtstrålen slå i zigzag ned i
den blänkande sjön.

Första gången någon af systrarna kom upp öfver vattnet
var hon alltid förtjust öfver det nya och vackra hon såg; men
då de nu såsom fullvuxna hade lof att stiga dit upp, när
de ville, blef det dem likgiltigt, och de längtade åter efter
hemmet, och efter en månads förlopp sade de, att nere hos dem
vore det ändå allra vackrast, och der trifdes man så godt.

Mången aftonstund togo de fem systrarna hvarandra under
armarna och stego i en rad upp öfver vattnet; vackra röster
hade de, vackrare än någon menniskas, och när det nu drog
i hop till storm, så att de kunde tro, att fartyg skulle förlisa,
summo de framför dessa och sjöngo så vackert om, huru
härligt det var på hafsbottnen, och bådo sjömännen att icke frukta
för att komma dit ned; men dessa kunde icke förstå orden,
utan trodde, att det var stormen, och ej heller fingo de se
härligheten der nere, ty då skeppet sjönk, drunknade
menniskorna och kommo endast som döda ned till hafskungens slott.

Då systrarna sålunda om aftnarna arm i arm stego högt upp
genom hafvet, stod den lilla systern qvar helt allena och såg
efter dem, och det var, som om hon velat gråta; men
sjöjungfrun har inga tårar och lider derför så mycket mera.

— Ack, om jag ändå vore femton år! sade hon. Jag vet,
att jag skall komma att tycka mycket om verlden här ofvanför
och om menniskorna, som bygga och bo der uppe.

Slutligen fylde hon sina femton år.

— Se så, nu få vi äfven dig ut ur boet, sade hennes farmor,
den gamla enkedrottningen. Kom nu och låt mig pryda dig,
liksom dina andra systrar!

Och så satte hon en krans af hvita liljor på hennes hår,
men hvarje blomblad var hälften af en perla, och så lät den
gamla åtta stora ostron klämma sig fast vid prinsessans stjert
för att derigenom visa hennes höga stånd.

— Det gör så ondt! sade den lilla sjöjungfrun.

— Ja, något måste man lida för grannlåten, svarade den gamla.

Ack, hon skulle så gerna velat skaka af sig all denna prakt
och lägga bort den tunga kransen; hennes röda blommor i
trädgården klädde henne mycket bättre, men hon tordes nu ej
göra om det. Farväl! sade hon och steg upp genom vattnet,
så lätt och klar som en bubbla.

Solen hade just gått ned, då hon lyfte sitt hufvud upp
öfver hafvet; men alla skyarna lyste ännu som rosor och
guld, och midt i den blekröda luften tindrade aftonstjernan
så klart och vackert, luften var mild och frisk och hafvet
alldeles lugnt och stilla. Der låg ett stort skepp med tre
master; blott ett enda segel var uppe, ty icke en
vindfläkt rörde sig, och rundt omkring i tågverket och på rårna
sutto matroser. Der var musik och sång, och allt efter som
aftonen blef mörkare, tändes hundratals färgade lyktor; det
såg ut, som om alla nationers flaggor svajat i luften. Den
lilla sjöjungfrun sam rakt fram till kajutsfönstret, och hvar
gång vågen lyfte upp henne, kunde hon se in genom de
spegelklara rutorna, der så många fint klädda menniskor stodo,
men den vackraste var ändå den unge prinsen med de stora,
svarta ögonen; han var säkert icke stort mer än sexton år;
det var hans födelsedag, och derför egde all denna ståten rum.
Matroserne dansade på däcket, och då den unge prinsen trädde
ut, stego öfver hundra raketer upp i luften; de lyste som
klara dagen, så att den lilla sjöjungfrun blef helt förskräckt
och dykte ned under vattnet; men snart stack hon åter upp
hufvudet, och då var det, som om alla himmelns stjernor fallit
ned till henne. Aldrig förr hade hon sett sådana eldkonster.
Stora solar snurrade rundt omkring, präktiga eldfiskar svängde
sig i den blå luften, och allt återspeglades af den klara, stilla
sjön. På sjelfva skeppet var det så ljust, att man kunde se
ej blott menniskorna, utan äfven hvart enda litet tåg. Ack,
hvad den unge prinsen var vacker, och han tryckte folkets
händer och skrattade och log, medan musiken klingade i den
sköna natten.

Det blef sent, men den lilla sjöjungfrun kunde icke vända
sina ögon bort ifrån skeppet och från den vackre prinsen. De
färgade lyktorna släcktes, raketerna stego icke vidare upp i
luften, och inga flere kanonskott ljödo; men djupt nere i
hafvet sorlade och brusade det; hon satt emellertid på vattnet
och gungade upp och ned, så att hon kunde se in i kajutan;
men skeppet tog starkare fart, det ena seglet efter det andra
bredde ut sig, nu gingo vågorna högre, stora moln drogo upp,
och långt bort blixtrade det. Ack, det skulle bli ett
förfärligt oväder, och derför minskade matroserne segel. Det stora
skeppet gungade i flygande fart på den vilda sjön, vattnet reste
sig likt stora, svarta berg, som ville välta sig öfver masterna;
men skeppet dykte som en svan ned mellan de höga vågorna
och lät sig åter lyftas upp på det upptornade vattnet. Den
lilla sjöjungfrun tyckte detta just vara en munter färd, men
så tyckte icke sjöfolket; skeppet knakade och brakade, de tjocka
plankorna bugnade vid de starka stötar, brottsjöarna gåfvo
skeppet, masten bräcktes tvärt af, som om den varit ett rör, och
skeppet krängde på sidan, medan vattnet trängde in i rummet.
Den lilla sjöjungfrun såg nu, att de sväfvade i fara, och hon måste
sjelf akta sig för bjelkar och spillror af fartyget, hvilka drefvo
på vattnet. Ett ögonblick var det så kolmörkt, att hon ej
kunde skönja det allra ringaste, men då det sedan blixtrade,
blef det å nyo så klart, att hon kunde urskilja allesammans på skeppet.

En hvar sökte reda sig så godt han kunde;
den unge prinsen spejade hon i synnerhet efter, och då
skeppet remnade, såg hon honom sjunka ned i den djupa sjön. I
första ögonblicket blef hon mycket glad, ty nu skulle han
komma ned till henne; men derpå erinrade hon sig, att
menniskorna icke kunna lefva i vattnet och att han endast som död
skulle kunna komma ned till hennes fars slott. Nej, dö, det
finge han icke; derför sam hon in bland bjelkar och
plankor, som drefvo på vattnet, glömde alldeles, att de kunde
krossa henne, dykte djupt under vattnet och steg åter högt
upp mellan vågorna samt kom slutligen fram till den unge
prinsen, som nästan icke orkade simma längre i den svallande
sjön; hans armar och ben började blifva matta, de vackra
ögonen slöto sig, och han skulle ha dött, om icke den lilla
sjöjungfrun hade kommit honom till hjelp. Hon höll hans
hufvud uppe öfver vattnet och lät derefter vågorna drifva
honom och henne, hvart de behagade.

Om morgonen var ovädret förbi; af skeppet syntes icke ett
spån; solen steg så röd och glänsande upp ur vattnet, och
det var som om prinsens kinder fått lif dervid, men hans ögon
förblefvo slutna. Sjöjungfrun kysste hans höga, vackra panna
och strök hans våta hår tillbaka: hon tyckte, att han liknade
marmorstoden der nere i hennes lilla trädgård, och hon kysste
honom åter och önskade, att han måtte få lefva.

Nu såg hon framför sig fasta landet: höga, blå berg, på
hvilkas toppar den hvita snön lyste, som om det varit svanar,
som legat der; nere vid kusten stodo vackra, gröna skogar,
och midt framför låg en kyrka eller ett kloster, hon visste
icke rätt hvilketdera, men en bygnad var det. Citron- och
apelsinträd växte der i trädgården, och framför porten stodo
höga palmer. Hafvet bildade här en liten vik, som var
alldeles lugn och stilla, men mycket djup, ända fram till
klippan, der den hvita, fina sanden var uppspolad; hit sam hon
med den vackre prinsen och lade honom på sanden, men
lagade så, att hufvudet låg högt i det varma solskenet.

Nu ringde klockorna i den stora, hvita bygnaden, och många
unga flickor kommo gående genom trädgården. Då sam den lilla
sjöjungfrun längre ut bakom några höga stenar, som reste sig
upp ur vattnet, lade hafsskum på sitt hår och sitt bröst, så
att ingen kunde se hennes lilla ansigte, och gaf så akt på,
hvilken skulle komma till den stackars prinsen.

Det dröjde icke länge, förr än en ung flicka kom dit; hon
tycktes blifva helt förskräckt, men endast för ett ögonblick;
hon sprang strax efter folk, och sjöjungfrun såg, att prinsen
kom till lif och att han log mot alla omkring honom; men
ut till henne log han icke; han visste ju icke heller, att
hon hade räddat honom. Hon kände sig så bedröfvad, att
hon, då han fördes in i den stora bygnaden, sorgset dykte ned
i hafvet och begaf sig hem till sin faders slott.

Hon hade alltid varit tyst och tankfull, men nu blef hon
det mycket mera än förr. Systrarna frågade henne, hvad hon
hade sett första gången der uppe, men hon nämde ingenting.

Mången afton och morgon steg hon upp dit, der hon hade
lemnat prinsen. Hon såg, huru trädgårdens frukter mognade
och blefvo afplockade; hon såg, huru snön smälte på de höga
bergen, men prinsen såg hon icke, och derför vände hon
ständigt ännu mera bedröfvad tillbaka hem. Der var det hennes enda
tröst att sitta i den lilla trädgården och slingra sina armar
om den vackra marmorstoden, som liknade prinsen; men sina
blommor skötte hon icke; de växte som i en vildmark ut öfver
gångarna och flätade sina långa stjelkar och blad in i trädens
grenar, så att der var nästan alldeles mörkt.

Slutligen kunde hon icke uthärda längre, utan förtrodde sig
till en af sina systrar, och så fingo strax alla de andra veta
det, men likväl inga flere än de och ett par andra sjöjungfrur,
som endast berättade det för sina närmaste väninnor. En af
dem visste, hvem prinsen var, hade äfven sett ståten om bord på
skeppet, visste, hvarifrån han var och hvarest hans kungarike låg.

— Kom, lilla syster! sade de andra prinsessorna, och med
armarna om hvarandras axlar stego de i en lång rad upp ur
hafvet midt framför, der de visste att prinsens slott låg.

Detta var uppfördt af en ljusgul, glänsande stensort, med
stora marmortrappor, af hvilka en gick ända ned i hafvet.
Präktiga förgylda kupoler höjde sig öfver taket, och mellan
pelarna, som gingo rundt omkring hela bygnaden, stodo
marmorbilder, som sågo ut, som de varit lefvande. Genom det klara
glaset i de höga fönstren såg man in i de ståtligaste salar, der
kostbara sidengardiner och tapeter voro uppsatta och alla
väggarna prydda med stora taflor, som det var ett riktigt
nöje att betrakta. Midt i den största salen plaskade en stor
vattenkonst, och strålarna gingo högt upp mot glaskupolen i
taket, genom hvilken solen sken på vattnet och på de vackra
växterna i den stora bassängen.

Nu visste hon, hvar han bodde, och dit kom hon på
vattnet mången afton och natt; hon sam mycket närmare
land, än någon af de andra hade vågat, ja, hon gick ända upp
i den smala kanalen under den präktiga marmoraltanen, som
kastade en lång skugga öfver vattnet. Här satt hon och såg
på den unge prinsen, som trodde, att han var alldeles allena i
det klara månskenet.
Hon såg honom mången afton segla ut med musik i sin
präktiga båt med de svajande flaggorna; hon tittade fram mellan
den gröna säfven, och om vinden fattade i hennes långa,
silfverhvita slöja och någon såg det, trodde han, att det var en svan,
som lyfte vingarna.

Hon hörde mången natt fiskarne, då de lågo med bloss ute
på sjön, berätta så mycket godt om den unge prinsen, och det
gladde henne, att hon hade räddat hans lif, då han halfdöd
dref omkring på vågorna, och hon tänkte på, huru fast hans
hufvud hade hvilat mot hennes bröst och huru innerligt hon
då kysste honom; men han visste alls ingenting derom och
kunde icke ens drömma om henne.

Hon började allt mer och mer hålla af menniskorna och
önskade allt mer och mer att få stiga upp ibland dem; hon
tyckte, att deras verld var vida större än hennes; de kunde ju
på skepp flyga öfver hafvet, på de höga bergen stiga högt öfver
molnen, och länderna, som de egde, sträckte sig med skogar
och fält längre bort, än hon kunde se. Det var så mycket hon
gerna ville veta; men systrarna kunde icke gifva svar på allt,
och derför frågade hon den gamla farmodern, och hon kände
väl till den högre verlden, som hon mycket riktigt kallade
länderna ofvan om hafvet.

— Om menniskorna inte drunkna, frågade den lilla
sjöjungfrun, kunna de då lefva beständigt, och dö de inte som vi här
nere i hafvet?

— Jo, svarade den gamla, äfven de måste dö, och deras
lifstid är till och med kortare än vår. Vi kunna bli tre hundra
år, men då vi sedan upphöra att vara till här, blifva vi endast
skum på vattnet och hafva ej ens en graf här nere bland våra
kära. Vi ha inte någon odödlig själ, vi få aldrig mera lif och
likna den gröna säfven: har den en gång blifvit afskuren, kan
den aldrig mera grönska. Menniskorna deremot ha en själ, som
lefver beständigt, lefver sedan kroppen blifvit jord; den stiger
upp genom den klara luften, upp till alla de lysande stjernorna.
Liksom vi dyka upp ur hafvet och se menniskornas land, så
dyka de upp till okända, vackra ställen, som vi aldrig få se.

— Hvarför fingo inte vi en odödlig själ? sade den lilla
sjöjungfrun bedröfvad. Jag skulle vilja gifva alla mina hundra
år, som jag har att lefva, för att bara en enda dag vara
menniska och sedan få del i den himmelska verlden.
— Det bör du inte gå och tänka på, sade den gamla; vi
ha det mycket bättre och lyckligare än menniskorna der uppe.

— Jag skall således dö och flyta som skum på hafvet, inte
höra vågornas musik, se de vackra blommorna och den röda
solen! Kan jag då alls ingenting göra för att vinna en evig själ?

— Nej, sade den gamla; endast om en menniskoson finge dig
så kär, att du vore honom mera än far och mor, om han med
hela sin tanke och kärlek hängde fast vid dig och läte presten
lägga hans högra hand i din med löfte om trohet här och i
all evighet, skulle hans själ flyta öfver i din kropp och äfven
du få del i menniskornas lycka. Han gåfve dig då själ, men
behölle likväl sin egen. Men detta kan aldrig hända. Just
det, som är vackert här nere i hafvet, din fiskstjert, finna de
fult der uppe på jorden; de förstå sig nu en gång inte bättre
på det, och man måste der, för att vara vacker, ha två
klumpiga stöttor, som de kalla ben.

Då suckade den lilla sjöjungfrun och såg bedröfvad på sin
fiskstjert.

— Låt oss vara nöjda, sade den gamla; hoppa och dansa
vilja vi under de tre hundra år, vi ha att lefva; det är
minsann en lång tid nog; sedan kan man desto nöjdare hvila ut
i sin graf. I afton skola vi ha hofbal.

Det var också en prakt, sådan man aldrig ser den på
jorden. Väggar och tak i den stora danssalen voro af tjockt,
men klart glas. Flere hundra jättelika snäckskal, rosenröda
och gräsgröna, stodo i rader på hvar sida med en blå
brinnande låga, som upplyste hela salen och sken ut genom
väggarna, så att sjön der utanför var alldeles upplyst; man
kunde se alla de otaliga fiskar, både stora och små, som summo
fram emot glasväggen; på några lyste fjällen purpurröda, på
andra sågo de ut som silfver och guld. Midt igenom salen
flöt en bred, rinnande ström, och på denna dansade hafsmän
och sjöjungfrur efter sin egen vackra sång. Så vackra röster ha
icke menniskorna på jorden. Den lilla sjöjungfrun sjöng vackrast
af dem alla, och de klappade händerna åt henne, och för ett
ögonblick kände hon glädje i sitt hjerta; ty hon visste, att hon
hade den skönaste rösten af alla på jorden och i hafvet.
Snart kom hon likväl åter att tänka på verlden ofvan om henne;
hon kunde icke glömma den vackre prinsen och sin sorg öfver
att icke, såsom han, ega en odödlig själ. Derför smög hon
sig ut ur sin fars slott, och medan allt der inne var sång och
munterhet, satt hon bedröfvad i sin lilla trädgård. Nu hörde
hon valdhorn klinga ned genom vattnet, och hon tänkte: Nu
seglar han visst der uppe, han, som jag älskar högre än far
och mor, han, vid hvilken min tanke hänger fast och i hvars
hand jag ville lägga mitt lifs lycka. Allt vill jag våga för
att vinna honom och en odödlig själ. Medan mina systrar
dansa der inne i min fars slott, vill jag gå till hafshexan,
henne, som jag alltid varit så rädd för; hon kan måhända
råda och hjelpa mig.

Den lilla sjöjungfrun gick nu ur sin trädgård bort mot de
brusande hafshvirflar, bakom hvilka hexan bodde. Den
vägen hade hon aldrig förr gått; här växte ej några blommor
och intet sjögräs; endast den nakna, grå sandbottnen sträckte sig
bort emot hafshvirflarna, i hvilka vattnet likt brusande
qvarnhjul snurrade rundt omkring och ryckte allt hvad det fick fatt
uti med sig ned i djupet. Midt emellan dessa krossande hvirflar
måste hon gå för att komma in på hafshexans område, och här
var ett långt stycke ingen annan väg att gå än öfver varm,
bubblande gytja, som hexan kallade sin torfmosse. Der bakom
låg hennes hus midt inne i en sällsam skog. Alla träd och
buskar voro polyper, halft djur och halft växter, och sågo ut
som hundrahöfdade ormar, som växte upp ur marken; alla
grenar voro långa, slemmiga armar, med fingrar som smidiga
maskar, och led för led rörde de sig från roten till den yttersta
spetsen. Allt, hvad de i hafvet kunde gripa, slingrade de sig
fast omkring och släpte det aldrig mera. Den lilla
sjöjungfrun stannade helt förskräckt der utanför; hennes hjerta klappade
af ångest, och hon hade så när vändt om; men så tänkte hon
på prinsen och på menniskans själ, och då fick hon mod. Sitt
långa, fladdrande hår knöt hon fast omkring hufvudet, så att
polyperna icke skulle gripa henne deruti; båda händerna lade
hon i hop öfver bröstet och flög sedan, som fisken kan flyga genom
vattnet, in bland de ohyggliga polyperna, som sträckte sina
smidiga armar och fingrar efter henne. Hon såg, huru hvar
enda en af dem hade något, som han hade gripit, och hundra
små armar höllo det likt starka jernband. Menniskor, som hade
omkommit på sjön och sjunkit djupt ned, tittade som hvita
benrangel fram ur polypernas armar. Skeppsroder och kistor
höllo de fast, skelett af landtdjur och en liten sjöjungfru, som
de hade fångat och strypt, och detta var nästan det
förskräckligaste för henne.

Nu kom hon till en stor, slemmig plats i skogen, der stora,
feta vattenormar vältrade sig och visade sina otäcka, hvitgula
bukar. Midt på platsen var ett hus uppfördt af skeppsbrutna
menniskors hvitnade ben; der satt hafshexan och lät en padda
äta ur hennes mun, liksom menniskorna låta en liten
kanariefågel äta socker. De otäcka, feta vattenormarna kallade hon
sina små kycklingar och lät dem vältra sig på hennes stora,
svampiga bröst.

— Jag vet nog, hvad du vill, sade hexan; det är dumt gjordt
af dig; emellertid skall du få din vilja fram, ty den skall
bringa dig i olycka, min vackra prinsessa. Du vill gerna bli
af med din fiskstjert och i stället få två stumpar att gå med,
liksom menniskorna, för att den unge prinsen skall bli
förälskad i dig och du skall kunna få honom och en odödlig själ.

Härvid skrattade hexan så högt och ohyggligt, att paddan
och ormarna föllo ned på marken och vältrade sig der.

— Du kommer just i rättan tid, sade hexan; i morgon, då
solen går upp, skulle jag inte kunna hjelpa dig, förr än ett år
åter gått förbi. Jag skall tillaga en dryck åt dig, och med
den skall du, innan solen går upp, simma till land, sätta dig
der på stranden och dricka den; då delar sig din fiskstjert och
krymper i hop till det menniskorna kalla vackra ben; men det
gör ondt, det är som om ett skarpt svärd ginge igenom dig.
Alla, som se dig, skola säga, att du är det vackraste
menniskobarn de ha sett. Du behåller din sväfvande gång, ingen dansös
kan sväfva så som du; men hvarje steg, du tager, är som om
du trampade på en hvass knif, så att ditt blod kommer att
rinna. Vill du lida allt detta, så skall jag hjelpa dig.

— Ja, sade den lilla sjöjungfrun med bäfvande stämma och
tänkte på prinsen och på att vinna en odödlig själ.

— Men kom i håg, sade hexan, att du, när du väl fått
mensklig gestalt, aldrig mera kan bli en sjöjungfru igen. Du
kan aldrig stiga ned genom vattnet till dina systrar och till
din fars slott, och om du inte vinner prinsens kärlek, så att
han för dig glömmer far och mor, hänger fast vid dig med
hela sin tanke och låter presten lägga edra händer i hvarandra,
så att I blin man och hustru, får du ej någon odödlig själ.
Den första morgonen, sedan han blifvit gift med en annan,
måste ditt hjerta brista, och du blir skum på vattnet.

— Jag vill det! sade den lilla sjöjungfrun, blek som döden.

— Men mig måste du också betala, sade hexan, och det är
inte litet jag begär. Du har den vackraste rösten af alla här
nere på hafsbottnen, och med den tror du dig väl kunna
förtrolla honom; men den rösten måste du gifva mig. Det bästa
du eger vill jag ha för min kostbara dryck. Mitt eget blod
måste jag ju gifva dig deruti, så att drycken kan bli skarp
som ett tveeggadt svärd.

— Men om du tager min röst, sade den lilla sjöjungfrun,
hvad har jag då qvar?

— Din vackra gestalt, sade hexan, din sväfvande gång och
dina talande ögon; med dem kan du nog bedåra ett
menniskohjerta. Nå, har du förlorat modet? Räck fram din lilla tunga,
så skär jag af den som betalning, och du skall få den kraftiga
drycken.

— Må ske! sade den lilla sjöjungfrun, och hexan satte sin
kittel på elden för att koka trolldrycken.

— Renlighet är en god sak, sade hon och skurade kitteln
med ormarna, som hon band i hop i knutar; derpå ristade hon
sig sjelf i bröstet och lät sitt svarta blod droppa ned; ångan
bildade de underligaste gestalter, så att man kunde bli ängslig
och rädd. Hvarje ögonblick kastade hexan nya saker i kitteln,
och då denna riktigt kokade, var det som när krokodilen gråter.
Slutligen var drycken färdig och såg ut som det klaraste vatten.

— Här har du den! sade hexan och skar tungan af den
lilla sjöjungfrun, som nu var stum och hvarken kunde tala
eller sjunga.

— Om polyperna skulle gripa dig, då du går tillbaka genom
min skog, sade hexan, så kasta bara en enda droppe af denna
dryck på dem, så springa deras armar och fingrar i tusen bitar.

Men detta behöfde den lilla sjöjungfrun icke; polyperna
drogo sig förskräckta tillbaka för henne, då de sågo den
skinande dryck, som lyste i hennes hand, som om det varit en
tindrande stjerna. Sålunda kom hon snart genom skogen,
mossen och de brusande hafshvirflarna.

Hon kunde se sin fars slott; blossen voro släckta i den stora
danssalen; de sofvo visst alla der inne, men hon vågade likväl
icke besöka dem nu, då hon var stum och för alltid skulle gå
bort ifrån dem. Det var som om hennes hjerta velat brista
af sorg. Hon smög sig in i trädgården, tog en blomma från
hvardera systerns blomstersäng, kastade tusen slängkyssar bort
mot slottet och steg upp genom det mörkblå hafvet.

Solen hade ännu icke gått upp, då hon såg prinsens slott
och besteg den präktiga marmortrappan. Månen sken klart och
vackert. Den lilla sjöjungfrun drack den brännande skarpa
drycken, och det var som om ett tveeggadt svärd gått genom
hennes fina kropp; hon svimmade dervid och låg som död.
Då solen lyste öfver sjön, vaknade hon upp och kände en
svidande smärta; men midt framför henne stod den vackre, unge
prinsen; han fäster sina kolsvarta ögon på henne, så att
hon slog ned sina och såg, att hennes fiskstjert var borta och
att hon hade de täckaste små hvita ben, som någon liten
flicka kunde ha; men hon var alldeles naken, och
derför svepte hon in sig i sitt rika, långa hår.
Prinsen frågade, hvem hon var och huru hon hade kommit hit, och hon såg mildt,
men på samma gång så sorgset på honom med sina mörkblå ögon,
ty tala kunde hon ju icke. Han tog henne nu vid handen och
förde henne in i slottet. Hvart enda steg hon tog var, såsom
hexan på förhand hade sagt henne, som om hon trampat på
spetsiga sylar och hvassa knifvar, men det fördrog hon gerna;
vid prinsens hand steg hon så lätt som en bubbla, och han
och alla förundrade sig öfver hennes vackra, sväfvande gång.

Nu fick hon dyrbara kläder af siden och muslin, och hon
var den skönaste bland alla i slottet, men stum var hon och
kunde hvarken sjunga eller tala. Vackra slafvinnor, klädda i
silke och guld, kommo fram och sjöngo för prinsen och hans
kungliga föräldrar; en sjöng vackrare än alla de andra, och
prinsen klappade händerna och log mot henne; då blef den lilla
sjöjungfrun bedröfvad, ty hon visste, att hon sjelf hade sjungit
mycket vackrare, och hon tänkte: Ack, om han bara visste,
att jag, för att få vara hos honom, för all evighet skänkt
bort min röst!

Nu rörde sig slafvinnorna i täcka, sväfvande dansar efter den
härligaste musik; då lyfte den lilla sjöjungfrun sina vackra,
hvita armar, reste sig på tåspetsen, sväfvade fram öfver golfvet
och dansade som ännu ingen hade dansat; vid hvarje rörelse
blef hennes skönhet ännu mera synlig, och hennes ögon talade
djupare till hjertat än slafvinnornas sång.

Alla voro hänryckta deröfver, i synnerhet prinsen, som kallade
henne sitt lilla hittebarn, och hon dansade allt mer och mer,
ehuru det hvar gång hennes fot vidrörde marken kändes, som
om hon trampade på hvassa knifvar. Prinsen sade, att hon
alltid skulle vara hos honom, och hon fick lof att sofva utanför
hans dörr på en sammetskudde.

Han lät sy henne en karldrägt, så att hon skulle kunna
följa honom till häst. De redo genom de doftande skogarna,
der de gröna grenarna slogo henne på axlarna och de små
fåglarna sjöngo bakom de friska löfven. Hon klättrade med
prinsen upp på de höga bergen, och ehuru hennes fina fötter
blödde, så att de andra kunde se det, skrattade hon dock deråt
och följde honom, till dess de sågo molnen segla under deras
fötter, som om de varit en flock fåglar, som drogo till främmande land.

Hemma på prinsens slott gick hon om natten, då de andra
sofvo, ut på den breda marmortrappan, och det svalkade hennes
brännande fötter att stå i det kalla hafsvattnet, och då tänkte
hon på dem der nere i djupet.

En natt kommo hennes systrar arm i arm; de sjöngo så
sorgset, i det de summo på vattnet, och hon vinkade åt dem,
och de kände igen henne och berättade, huru bedröfvade hon
hade gjort dem allesammans. Sedan besökte de henne hvar
natt, och en natt såg hon, långt ute, den gamla farmodern,
som på många år icke hade varit öfver hafsytan, samt
hafskungen med sin krona på hufvudet; de sträckte händerna emot
henne, men vågade sig icke så nära land som systrarna.
Med hvar dag blef hon prinsen kärare; han höll af henne
så, som man kan hålla af ett godt, kärt barn, men att göra
henne till sin drottning, det föll honom alls icke in, och hans
hustru måste hon dock blifva, eljest finge hon ej någon odödlig
själ, utan skulle på morgonen efter hans bröllopsdag blifva
skum på hafvet.

— Håller du inte mest af mig bland dem allesammans?
tycktes den lilla sjöjungfruns ögon fråga, då han tog henne i
sina armar och kysste hennes vackra panna.

— Jo, du är mig kärast, sade prinsen, ty du har det bästa
hjertat af dem alla och är mig mest tillgifven, och så liknar
du en ung flicka, som jag en gång såg, men säkerligen aldrig
mera återfinner. Jag var på ett skepp, som förliste; vågorna
drefvo mig i land vid ett heligt tempel, der flere unga flickor
gjorde tjenst; den yngsta af dem fann mig vid stranden och
räddade mitt lif; jag såg henne bara två gånger; hon var
den enda jag kunde älska i denna verlden; men du liknar
henne och nästan uttränger hennes bild i min själ; hon tillhör
det heliga templet, och derför har min goda lycka sändt mig
dig, och vi skola aldrig skiljas åt.

— Ack, han vet inte, att jag räddat hans lif! tänkte den
lilla sjöjungfrun; jag bar honom genom vågorna bort till skogen,
der templet står; jag satt bakom skummet och såg efter, om
inga menniskor skulle komma. Jag såg den vackra flickan,
som han håller mera af än mig. Och sjöjungfrun suckade tungt
— gråta kunde hon icke. Flickan tillhör det heliga templet,
sade hon; hon kommer aldrig ut i verlden; de träffas inte mer;
jag är hos honom och ser honom hvarje dag; jag vill vårda
honom, älska honom och åt honom offra mitt lif!

Men nu skall prinsen gifta sig och ha grannkungens vackra
dotter, berättade man; det är derför han utrustar ett så
ståtligt skepp. Prinsen reser för att se grannkungens land, heter
det visserligen; men det är för att se grannkungens dotter,
och han skall ha med sig ett stort följe. Men den lilla
sjöjungfrun skakade på hufvudet och log; hon kände prinsens
tankar mycket bättre än alla de andra.

— Jag måste resa, hade han sagt till henne; jag måste se
den vackra prinsessan; mina föräldrar önska det; men tvinga
mig att föra hem henne som min brud, vilja de inte. Jag
kan inte älska henne; hon liknar inte den vackra flickan i
templet, som du liknar. Om jag någon gång skulle välja mig
en brud, blefve det snarare dig, mitt stumma hittebarn med
de talande ögonen. Och han kysste hennes röda mun, lekte
med hennes långa hår och lade sitt hufvud vid hennes hjerta,
så att det drömde om menniskolycka och en odödlig själ.

— Du är väl inte rädd för hafvet, mitt stumma barn? sade
han, då de stodo på det ståtliga skeppet, som skulle föra
honom till grannkungens land; och han berättade henne om storm
och vindstilla, om sällsamma fiskar i djupet och hvad dykaren
der hade sett, och hon log vid hans berättelse: hon visste ju
bättre än någon annan besked om hafvets botten.

I den månljusa natten, då alla sofvo med undantag af
styrmannen, som stod vid rodret, satt hon vid skeppets reling och
stirrade ned genom det klara vattnet, och hon tyckte sig se
sin faders slott. Öfverst der uppe stod den gamla farmodern
med silfverkronan på hufvudet och stirrade upp genom de
strida strömmarna mot skeppets köl. Då kommo hennes systrar
upp öfver vattnet; de sågo så sorgset på henne och vredo sina
hvita händer; hon vinkade åt dem, log och ville berätta, att
allt gick henne lyckligt och väl; men skeppspojken närmade
sig henne, och systrarna dykte ned, så att han förblef i den
tron, att det hvita, som han hade sett, var skum på hafvet.

Den följande morgonen seglade skeppet in i hamnen till
grannkungens präktiga stad. Alla kyrkklockor ringde, och från
de höga tornen blåstes i basuner, medan soldaterne stodo med
vajande fanor och blixtrande bajonetter. Hvarenda dag var en
fest. Baler och tillställningar följde på hvarandra; men
prinsessan var ännu icke der: hon uppfostrades långt derifrån,
sades det, i ett heligt tempel, der hon fick lära alla kungliga
dygder. Ändtligen anlände hon.

Den lilla sjöjungfrun stod ifrig att få se hennes
skönhet, och hon måste erkänna den: en mera intagande varelse
hade hon aldrig sett. Hyn var så fin och skär, och bakom de
långa, mörka ögonhåren logo ett par svartblå, trofasta ögon.

— Det är du, sade prinsen, du, som räddade mig, då jag
låg som ett lik vid stranden! Och han tryckte sin rodnande
brud i sina armar. Ack, jag är allt för lycklig! sade han till
den lilla sjöjungfrun. Det bästa, som jag aldrig vågade hoppas,
har jag sett gå i fullbordan. Du skall glädja dig åt min
lycka, ty du håller mest af mig bland dem alla.
Och den lilla sjöjungfrun kysste hans hand och tyckte sig
redan känna, huru hennes hjerta brast. Hans bröllopsmorgon
skulle ju gifva henne döden och förvandla henne till skum
på hafvet.

Alla kyrkklockorna ringde; härolderne redo omkring på
gatorna och förkunnade trolofningen. På alla altaren brann
välluktande olja i dyrbara silfverlampor. Presterne svängde
rökelsekar, och brud och brudgum räckte hvarandra handen
och fingo biskopens välsignelse. Den lilla sjöjungfrun stod i
silke och guld och höll brudens släp; men hennes öron hörde
icke den festliga musiken, hennes ögon sågo icke den heliga
ceremonien: hon tänkte på sin dödsnatt, på allt hvad hon
hade förlorat i denna verlden.

Redan samma afton gingo brud och brudgum om bord på
skeppet, kanonerna dundrade, alla flaggorna vajade, och midt
på skeppet var upprest ett kungligt tält af guld och purpur
med de vackraste hyenden; der skulle brudparet sofva i den
stilla, svala natten.

Seglen svälde i vinden, och skeppet gled lätt och utan
stark rörelse framåt öfver den klara vattenytan.

Då det mörknade, tändes färgade lyktor, och sjöfolket
dansade muntra dansar uppe på däcket. Den lilla sjöjungfrun
måste tänka på den första gången hon dykte upp ur hafvet och
såg samma prakt och glädje, och hon hvirflade med i
dansen, sväfvande som svalan sväfvar, då hon förföljes, och alla
tilljublade henne beundran; hon hade aldrig dansat så
vackert. Det skar som hvassa knifvar i hennes fina fötter, men hon
kände det icke; det skar henne mera smärtsamt i hjertat.
Hon visste, att det var den sista aftonen hon såg honom,
för hvilken hon hade öfvergifvit sin slägt och sitt hem, skänkt
bort sin vackra röst och dagligen lidit oändliga qval, utan att
han haft en aning derom. Det var den sista natten hon
andades samma luft som han, såg det djupa hafvet och den
stjernklara himmeln; en evig natt utan tanke och dröm
väntade henne, som ej hade själ och ej kunde vinna en sådan.
Och allt var glädje och munterhet på skeppet till långt
öfver midnatt, och hon dansade och log med dödstanken i sitt
hjerta. Prinsen kysste sin vackra brud, och hon lekte med
hans svarta hår, och arm i arm gingo de till hvila i det
präktiga tältet.
Det blef tyst och stilla på skeppet; endast styrmannen stod
vid rodret; den lilla sjöjungfrun lade sina hvita armar på
relingen och såg mot öster efter morgonrodnaden: hon visste, att
den första solstrålen skulle döda henne. Då såg hon sina
systrar stiga upp ur hafvet; de voro bleka som hon, och deras
långa vackra hår fladdrade icke längre för vinden; det var
afklipt.

— Vi ha gifvit det åt hexan för att hon skulle bringa
hjelp, så att du inte skall dö i natt. Hon har gifvit oss en
knif; här är den; ser du, huru hvass den är? Innan solen
går upp, måste du sticka den i prinsens hjerta, och när då
hans varma blod stänker på dina fötter, växa de i hop till
en fiskstjert, och du blir åter en sjöjungfru, kan stiga ned i
vattnet till oss och lefva dina tre hundra år, innan du blir
det döda, salta hafsskummet. Skynda dig! Han eller du
måste dö, innan solen går upp. Vår gamla farmor sörjer, så
att hennes hvita hår fallit af, liksom vårt fallit för hexans
sax. Döda prinsen och kom tillbaka till oss! Skynda dig!
Ser du den röda strimman der på himmeln! Om några
minuter går solen upp, och då måste du dö. Och de uppgåfvo
en förunderligt djup suck och sjönko ned i vågorna.

Den lilla sjöjungfrun drog purpurförhänget bort från tältet
och såg den vackra bruden sofva med sitt hufvud vid
prinsens bröst; och hon lutade sig ned, kysste hans vackra panna,
såg på himmeln, der morgonrodnaden lyste allt mer, såg på
den hvassa knifven och fäste åter ögonen på prinsen, som
i drömmen nämde sin brud vid namn, ty endast hon var i
hans tankar, och knifven skalf i sjöjungfruns hand; men nu
kastade hon den långt ut i vågorna; de lyste röda, der den
föll, och det såg ut, som om blodsdroppar bubblat upp ur
vattnet. Ännu en gång såg hon med halft brusten blick på
prinsen, störtade sig från skeppet ned i hafvet och kände,
huru hennes kropp upplöste sig i skum.

Nu steg solen upp ur hafvet; strålarna föllo så mildt och
varmt på det dödskalla hafsskummet, och den lilla
sjöjungfrun kände icke till döden; hon såg den klara solen, och upp
öfver henne sväfvade hundratals genomskinliga fagra gestalter.
Hon kunde genom dem se skeppets hvita segel och himmelns
röda skyar; deras röster voro som musik, men denna var
så eterisk, att intet menskligt öra kunde höra den, liksom
intet jordiskt öga kunde se dem; utan vingar sväfvade de i följd
af sin egen lätthet genom luften. Den lilla sjöjungfrun såg, att
hon hade en kropp som de, och den höjde sig allt mer och
mer upp ur skummet.

— Till hvem kommer jag? sade hon, och hennes röst klang
som de andra väsendenas, så eteriskt, att ingen jordisk musik
kan återgifva det.

— Till luftens döttrar, svarade de andra. Sjöjungfrun har
ej någon odödlig själ och kan aldrig få det, om hon inte
vinner en menniskas kärlek; hennes eviga tillvaro beror af en
främmande makt. Luftens döttrar ha inte heller en evig
själ, men de kunna sjelfva genom goda handlingar skapa sig en
sådan. Vi flyga till de varma länderna, der den qvafva
pestluften dödar menniskorna; der vifta vi svalka. Vi sprida
blommornas doft genom luften och sända vederqvickelse och
läkedom. Då vi i tre hundra år sträfvat att göra det goda
vi kunna, få vi en odödlig själ och taga del i menniskornas
eviga sällhet. Du stackars lilla sjöjungfru har af hela ditt
hjerta sträfvat efter det samma som vi; du har lidit och
fördragit och höjt dig till luftandarnes verld; nu kan du sjelf
medelst goda gerningar om tre hundra år skapa dig en odödlig själ.

Och den lilla sjöjungfrun lyfte sina hvita armar upp mot
Guds sol, och för första gången kände hon tårar. — På
skeppet var åter buller och lif; hon såg prinsen med sin vackra
brud leta efter henne, och de stirrade vemodigt ned på det
bubblande skummet, som om de vetat, att hon hade störtat
sig i vågorna. Osynlig kysste hon brudens panna, log åt
honom och steg med de andra luftens barn upp på den
rosenröda sky, som seglade i luften.

— Om tre hundra år sväfva vi sålunda in i Guds rike!

— Äfven förr kunna vi komma dit, hviskade en.
Osynliga sväfva vi in i menniskornas hus, der det finnes barn, och
för hvarje dag vi finna ett godt barn, som gör sina föräldrar
glädje och förtjenar deras kärlek, förkortar Gud vår pröfvotid.
Barnet vet inte, när vi flyga genom rummet; och när vi då af
glädje le öfver det, tages ett år från de tre hundra; men se
vi ett oartigt och elakt barn, måste vi gråta sorgens tårar,
och hvarje tår lägger en dag till vår pröfvotid.


Källa: Runeberg

Ej bearbetad.

Foto på den lilla sjöjungfrun: CC BY @News Oresund