Varför björnen är stubbsvansad

Den här sagan har fortfarande den gamla originaltexten och jag har inte hunnit modernisera den ännu. Om du vill att jag ska prioritera den här texten, skriv en hälsning i kommentarsfälten.  

En gång mötte björnen räven när han kom smygande med en stor fisk som han stulit.

»Var har du fått fisken från?» frågade björnen.

»Jag har varit ute och metat, herr Björn», svarade räven.

Då fick björnen också lust att lära sig meta och frågade räven hur han skulle bära sig åt.

»Det tör inte vara någon konst för dig inte», sa räven, »det är snart lärt. Du ska bara gå ut på isen och hugga ett hål och så ska du stoppa ner svansen i hålet och hålla den där bra nog länge. Du får inte bry dig om ifall det svider lite i den, det är när fisken biter, förstår du, och ju längre du kan hålla den där, ju flera fiskar får du. Men så rätt som det är ska du rycka upp den med kläm.»

Ja, björnen gjorde som räven sagt, och höll svansen länge, länge i hålet, till dess den var väl fastfrusen. Så ryckte han upp den med kläm — och ryckte av den, förstås, och nu går han där med stubbad svans den dag i dag är.

Björnen höll svansen länge, länge i hålet, till dess den var väl fastfrusen.


Källa: Wikisource

Licens bild:Folksagor Carl Larsson 129” av Carl LarssonFile:Folksagor.djvu (the number in this file corresponds to the page number in that file).. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.

OBS! Ej bearbetad